Kommuner i Sverige har mycket makt jämfört med kommuner i andra länder. Det är bra eftersom det gynnar demokratin. Fler människor vill rösta i kommunvalen och kanske verka partipolitiskt om den lokala beslutsmakten är stark. Men det betyder inte att regeringen ska överlåta beslut till kommunerna för att slippa ta ställning i principiella frågor. Kommuners rätt att själv bestämma om dubbdäck ska vara förbjudna eller ej är ett exempel på en sådan hantering.
Politiskt beslutade regler har större chans att bli respekterade om de är lätta att efterleva. Så är inte fallet med nuvarande dubbdäcksregler.

Den som ska köra utanför sin egen kommun bör kontrollera var i landet det finns dubbdäcksrestriktioner och antingen undvika dessa kommuner eller ha med sig en extra omgång däck för att kunna byta. Därför vore det klokare, och enklare, om samma regler gällde i hela landet. Användandet av dubbdäck i stadsmiljöer borde förbjudas på nationell nivå.
Det finns moderna dubbfria vinterdäck som enligt tester har väldigt goda egenskaper. Genom höga avgifter har Oslo minimerat dubbdäcksanvändningen utan att olycksfrekvensen har ökat. I Tyskland och många andra europeiska länder är dubbdäck helt förbjuda eftersom de sliter för mycket på vägbeläggningarna. Att anpassa hastigheten samt avståndet till andra fordon efter väder och väg är centralt för att minska risken för olyckor - dubbdäck är det inte.

Huvudmotivet till att ha restriktioner för dubbdäck är sambandet mellan partiklarna som sådana river upp och ohälsa. Det är därför det moderata Stockholm och ett antal andra kommuner har förbjudit dubbdäck inom vissa områden. När denna möjlighet öppnades för kommunerna uppgav cirka 60 kommuner att de övervägde att införa förbud. Såväl gamla hälsovårdsstadgar som modern lagstiftning påtalar kommuners ansvar för sina invånares hälsa. Förekomst av dubbdäck är helt avgörande för att partikelnivåerna i flera storstäder överskrider EU:s miljökvalitetsnormer för luft.

Ett annat tungt motiv för att hålla dubbdäcken borta från städer är det buller däcken medför. De som sitter i dubbdäcksbilarna väljer själva oljudet, men bullermätningar visar att många oskyldiga drabbas. Hundratusentals svenskar får sömnen störd, upplever koncentrationssvårigheter och/eller högt blodtryck för att de bor nära bilgator. Dessa skulle naturligtvis hjälpas bäst av att politiker vågade ta bort biltrafik från urbana miljöer, men i brist på sådant politiskt mod är dubbdäcksförbud i städer en åtgärd som rejält kan sänka bullerexponeringen.

Efter att ha debatterat med lantbrevbärare som kör på isiga vintervägar och andra som vittnar om dubbdäckens förträfflighet vid vissa väglag tror jag att det är klokast att dessa får finnas på vägarna utanför städerna. Det är också mycket angeläget med en större kontroll av däckens spårdjup, särskilt beträffande lastbilar som med sitt krockvåld är en potentiell risk för alla oss andra i trafiken. Jag hävdar dock med bestämdhet att barn i städer bör ha rätt att växa upp utan hälsovådliga ämnen i luften. Därför bör dubbdäck inte vara tillåtna i täta stadsmiljöer någonstans i landet. Allt ska dock inte skyllas på dubbdäcken. Även avgaser ger upphov till ohälsa. Den barnvänligaste stadsmiljön finns i städer där persontransporter är begränsade till kollektivtrafik, cykel och gång.