När jag blev tillfrågad av Expressen om att skriva en artikel om Israel och Hamas tackade jag genast ja. Inte för att jag är en expert, inte för att jag har någon lösning, inte för att jag har några särskilda insikter eller kunskaper som skulle göra mig lämpad att ta det här utrymmet och din tid i anspråk. Men det har ingen annan heller, uppenbarligen, så varför inte. Å andra sidan är debatt en sällsynt illa vald vinjett, med tanke på att det inte är mer debatt som vi behöver, utan mer försoning, såväl i Israel och Palestina, som på alla andra platser på vårt jordklot.
Några faktabitar:
Min mamma Perla mördades av en självmordsbombare påsken 2002. Mamma var på besök i israeliska kuststaden Netanya och självmordbombaren hade tagit sig de femton kilometrarna från Tulkarem på Västbanken för att utföra sitt dåd där 30 personer mördades.
En av våra söner pluggar och bor sedan något år i Tel Aviv.
Att jag är orolig för hur konflikten mellan Israel och Palestina utvecklas, om nu det här vansinnet kan kallas utveckling, utgår jag ifrån att alla begriper.
Hur ska man kunna begripa den här konflikten? Varför kan inte judar och araber, israeler och palestinier, hålla sams när de flesta andra konflikthärdar lösts upp under en optimistisk och ekonomiskt stark era som sett Berlinmuren falla, Sovjetunionen upplösas, Irland förenas, Sydafrika försonas, Jugoslavien falla sönder, grannar beskjuta varandra och ändå - ändå - kunna gå vidare och börja om på nytt i resterna av det som en gång var deras liv.
Men alltså inte dessa förbannade judar och araber, dessa förbannande israeler och palestinier, som bara bråkar, terroriserar, bombar och lemlästar varandra med en irriterande envishet.
Det finns ingen brist på historiska fakta, religiösa trosuppfattningar och havererade politiska fredsinitiativ, men till ingen nytta. Precis som Mary J Blige och Bono sjunger i "One" är det "too late tonight, to drag the past out tonight".
Ibland tror jag att det bästa vi kunde göra är att sluta intressera oss för dessa två irriterande bråkstakar, lämna dem i fred på skolgården, så kanske det hela skulle avstanna av sig självt. Finns det ingen publik, finns det kanske inte heller någon mening med att fortsätta att slåss. Vad vet man?
Bernt Hermele. Vad jag vet är att skolgården man slåss på är förbannat liten. Niklas Ekdal skrev en bra grej på DN:s ledarsida i går, där han jämförde raketbeskjutningen av israeliska städer från Gaza med om det skulle regna ner 80 raketer om dagen över Stockholm från Åland.
Men avståndet mellan Åland och Stockholm är drygt tio mil. Avståndet mellan palestinska Gaza och israeliska staden Sderot är två kilometer.
Det är alltså snarare som att vi på Söders höjder i Stockholm skulle ställa upp våra kanoner och beskjuta folket på Östermalm. Inte konstigt att folk blir tokiga.
Det är alltså jävligt trångt i den här delen av världen. När vi var och hälsade på våra svenska kusiner i Jerusalem för några månader sedan så hörde vi den muslimska böneutroparen lika bra som vi hör glassbilen hemma. Så tätt inpå varandra lever dessa två folk som fortfarande är i krig med varandra.
Jag är övertygad om att det kommer att bli värre innan det blir bättre.
Finns det något hopp? Ja det finns alltid ett hopp, och hoppet kommer som alltid från att människor tröttnar på att lyssna på sina ledare, tröttnar på att deras döttrar och söner offras i en meningslös politisk och religiös retorik. Tröttnar på att andra ska bära deras öde i sina cyniska händer och i stället själva bestämmer sig för att se den andre, se att det bara finns förlorare, inga vinnare, så länge det här bråket, det här mördandet, pågår.
Efter att min mamma mördats av den där palestiniern år 2002 så gjorde jag en dokumentär för TV4 som heter "Min mamma mördades av en självmords-bombare". Jag fick många rörande och uppskattande reaktioner från folk som sett dokumentären. Det händer faktiskt fortfarande, tre år sedan programmet visades första gången, att främmande människor kommer fram på gatan och tackar.
Och det är trösterikt och det inger hopp.
Och det som gladde mig mest är det mejl som jag fick från en svensk-palestinsk kvinna, knappt 30 år gammal. Hon skrev att hon i flera år bedrivit studier på universitet i Stockholm om konflikten i allmänhet och den palestinska kvinnans situation i synnerhet. Men att konflikten, den olösliga, hade gjort henne deprimerad och att hon till slut givit upp sina studier för att i stället jobba med något mer handfast. Men att min film, för första gången på flera år, hade gett henne en känsla av hopp.
Och det kändes bra att höra.
Bernt Hermele
Bernt Hermele är tv-chef på nättidningen realtid.se. Se
dokumentären ”Min mamma mördades av en självmordsbombare”
på realtid.se/bloggar/hermele
