I min hemstad Landskrona finns ett underbart naturområde som de flesta av oss invånare har en särskild relation till. Denna plats kallas Citadellet, efter det slott som finns där. Slottet omges av gröna kullar där frigående får och lamm betar. Som barn var jag ofta där med mina föräldrar och nu när jag själv är förälder går jag ofta dit med min son. Citadellets idylliska miljöer ger avkoppling och ro till många Landskronabor. Ni vet säkert vad jag talar om - alla städer har sina parker eller naturområden som fungerar som en oas för medborgarna. Men förra sommaren bröts idyllen mot rått och onödigt djurplågeri. Några ynglingar släppte sina kamphundar lösa bland fåren. Två små lamm slets sönder av hundarnas käftar. Det är förstås inte acceptabelt att så kallade kamphundar sätter skräck i samhällen. Ändå verkar få debattörer och politiker engagera sig i frågan.

Visst har hiphopartisten Nabila Abdul Fattah en poäng (Expressen 11/7) när hon försvarar kamphundarna och lägger skulden på deras ägare. Men när hon tillägger att fler människor blir bitna av taxar än av kamphundar och att hon minsann träffat en folkilsken Golden Retriever i Libanon så blir det direkt löjligt. Det var inte några taxar som hets- ades mot lammen här i Landskrona, och Golden Retrievers används inte som vapen av unga män på desperat jakt efter en identitet och respekt. Därför är det för onyanserat att antyda att taxar är farligare än kamphundar. För vad handlar det ökade antalet kamphundar om?

I många svenska städer tvingas vanligt folk korsa gatorna fram och tillbaka för att navigera undan obehagliga hundar. Det är precis så dessa hundars ägare vill att det ska vara; de vill att andra människor ska vara rädda för dem. Deras hundar är framavlade specifikt för att vara tävlingsinriktade, smärttåliga och orädda. Att tro något annat är naivt.
Abdul Fattah menar att det är mediernas bild av kamphundar som gör att så många människor vill ha ett förbud (cirka 90 procent stödjer ett kamphundsförbud i tidningarnas webbomröstningar). Själv tror jag att det snarare är medborgarnas erfarenheter av ett ökat antal aggressiva hundar som ligger bakom motståndet mot hundarna och hundägarna.

Låt mig göra en jämförelse: stilletter är olagliga i Sverige. Detta beror inte på att de är farligare än matlagningsknivar utan på att deras primära syfte är att användas mot andra människor. På samma sätt borde hundraser som avlats för strid begränsas och på sikt förbjudas. I debatten motsätter sig Svenska Kennelklubbens representanter, med jämna mellanrum, ett förbud. Medborgarnas - alla de människor som dagligen tvingas vara rädda i sina bostadsområden - perspektiv tas sällan upp i sammanhanget. Flera andra länder inom EU arbetar däremot sedan länge i riktning mot fler regleringar på området, här kan vi i Sverige snegla på en rad åtgärder.

I Nederländerna är exempelvis uppfödning och import av vissa raser förbjuden. I Storbritannien krävs dispens för innehav av kamphund och de får inte användas till avel eller handel, och i Spanien krävs licens och där måste hundarna vara försedda med munkorg på offentlig plats. Sedan 1991 har man i Danmark förbud mot innehav, uppfödning och import av bland annat pitbull. Men i Sverige finns inte ens några lagar som ger bostadsföretagen rätt att, om de så önskar, portförbjuda dessa raser.

Som den högsta ansvarige politikern i min kommun skulle jag vilja hålla rent från kamphundar i det allmännyttiga bostadsbolagets lokaler. Många är de medborgare som bett om hjälp, eftersom de känner sig hotade varje gång de tvingas möta kamphundarna och deras kamphussar i farstun. Men som på så många områden är besluten inte kommunala utan fattas på statlig nivå. Här borde regeringen underlätta för oss i kommuner med det här problemet.

Landskrona har som bekant länge härjats av brottslighet. Våldsbrotten, rånen och stölderna fräter på kommunens ekonomi, men framför allt på invånarnas tålamod.
Att vända Landskrona, och andra kommuner och stadsdelar, på rätt köl igen kommer att kräva mycket arbete och energi. I det arbetet skulle ett förbud mot kamphundar vara ett litet, men viktigt inslag. Den som inte ser det måste vara blind. Landskrona är som bekant bara en kommun bland många, som har haft växande problem i stökiga bostadsområden.

Nabila och andra debattörer som motsätter sig förbud av kamphundar vill att vi ska sluta generalisera om mördarhundar, och i stället prata om mördarmänniskor. Då borde hon och hennes likasinnade stödja ett lagförslag som syftar till att avväpna just dessa människor. Det är faktiskt ingen rättighet att äga skarpa skjutvapen. Detsamma borde gälla även för dessa vapen - det är därför dags att vi slutar att nonchalera det oerhörda problem som finns med kamphundar och deras olämpliga ägare. Rätten att slippa känna sig hotad väger tyngre än rätten att skrämma upp folk med vapen.

TORKILD STRANDBERG, fp