För någon månad sedan satt jag i en hotellobby i Aten och samtalade med en grekisk konservativ parlamentsledamot. Han berättade för mig om när hans parti hade försökt att privatisera busstrafiken. "Nej, det gick inte", suckade han. "Folk blev som galna, de började blockera vägar och gud vet vad, de menade att vi höll på att sälja ut deras egendom."
- Det där har redan gjorts i Sverige, sa jag, från och med 2012 är busstrafiken helt avreglerad.
- I Sverige? Men det måste ju ha lett till massiva protester, ni som är vana vid att äga allt offentligt.
- Nej, svarade jag, det har varit ganska tyst.
- Det var konstigt. Ni har väl ingen ekonomisk kris, så hur motiveras det?
- De kallar det valfrihet.
- Valfrihet? För vem?
- För människorna. Att de får välja vilket bussföretag de vill åka med och vilket de vill jobba för.
- Nej men... Det skulle ingen gå på här. Och då menar jag ingen. Här säger vi tvärtom. Att privatiseringarna är ett nödvändigt ont. Att vi privatiserar för att vi inte har något val.

Jag berättade att i Sverige går det nuförtiden att göra vinst på allt; sjukhus, skola, post, bibliotek, äldrevård. Parlamentsledamoten såg halvt imponerad, halvt chockerad ut över att det hade gått så lätt att driva igenom, utan någon kris att hota med.
Och då hade jag ändå inte sagt det jag skämdes för; att privatiseringarna går så lätt därför att de flesta av oss inte har en aning om det förrän det redan har skett.
Som busstrafiken. Från och med den 1 januari träder den nya kollektivtrafiklagen i kraft. Något som gått ganska obemärkt förbi, men vad det betyder är att då är hela Sveriges busstrafik avreglerad. Vilket företag som helst kommer att kunna driva egna busslinjer. Var de vill, i städer och över länsgränser. De kan sälja egna biljetter som bara gäller på deras bussar. De kan välja fritt vilka tider och sträckor de vill köra. Vill de endast köra till centrum i rusningstid är det fritt fram. När som helst kan de ändra tidtabell eller sluta köra helt, den enda skyldighet de har är att informera myndigheterna först.

Den borgerliga alliansen motiverar det hela med att a) de anställda ska få fler arbetsgivare att välja mellan, b) att det ska bli mer dynamik på kollektivtrafikmarknaden och fler ska vilja åka kollektivt och c) att företagen kan locka rese­närer med nya metoder, till exempel kaffeservering på bussarna.
Inget av detta har stöd i någon empiri. Seko-facket har motsatt sig avregleringen eftersom de hävdar att den kommer att försämra anställningsförhållandena och arbetsmiljön. De är oroade över att lönerna kommer att pressas ner då utländska företag ska in och konkurrera. Och visserligen behövs fler busslinjer och fler som åker kollektivt - men varför skulle detta behöva göras privat?
De privata företagen kommer med all sannolikhet att lägga beslag på rusnings­trafiken medan de kommunala får ta hand om glestrafiken. En vinstaffär för det privata, en förlustaffär för oss.
Och hur "dynamiskt" det blir vid en avreglering märktes när Margaret Thatcher prövade samma sak i Storbritannien. Bussar krockade med varandra för att hinna först till busshållplatser och jaga resenärer, och försöket fick avslutas.

Motiven blir som ni märker bara löjligare och löjligare, och detta beror på att alliansen inte talar om den verkliga anledningen; att de vill öppna ytterligare en marknad för vinstintresset.
Det offentliga är kapitalisternas nya guldgruva. Eftersom vård, skola och kollektivtrafik tillgodoser livsviktiga behov är det en garanterad källa till profit. Regeringarna öppnar dörren för kapitalisterna och säljer in det till oss med det argument som fungerar bäst. På ett ställe kan det motiveras med valfrihet, på ett annat med att det inte finns något val.
Och medan omvärlden lever kvar i en bild av Sverige som ägs gemensamt, håller vår regering på att sälja in en ny svensk modell; landet som är bäst i klassen på nyliberalism. Kommer vi också att bli kända som det sista folk som säger ifrån?


KAJSA EKIS EKMAN är journalist och författare