Socialdemokratin lyckades varken mobilisera den nya underklassen eller "den radikala ungdomen". Allt färre LO- medlemmar litade på våra löften. Den välutbildade storstadsmedelklassen såg oss som ett parti för "mindre lyckligt lottade". Var ska en djupare socialdemokratisk valanalys börja? Kanske i att förstå valets verkliga vinnare - Moderaterna och Sverigedemokraterna.
De nya Moderaternas genialitet ligger i den konsekventa berättelsen om "arbetslinjen". Där återupprättas arbetets värde - "det ska löna sig att arbeta", och arbetsetiken - "det är bättre att ha ett lågbetalt jobb än inget jobb alls". När alla jobbar så mycket de kan löses också problemet med hur "välfärdens kärna" ska finansieras, enligt logiken. Med en separering av arbetskraften i "de som jobbar med huvudet" och ska ha bättre utbildning och de som "jobbar med händerna" och bör ta låglönejobb besvaras dessutom frågan om hur Sverige ska klara sig i den globala konkurrensen. Det är, dessvärre, ett parti med en sammanhängande berättelse om Sverige.

Socialdemokratins historiska framgång har bottnat i alliansen mellan arbetarklass och medelklass i ett gemensamt trygghetsprojekt. De arbetslösa sågs som en "industriell reservarmé", vilkas tryck på lönerna också drabbade de med jobb. De arbetslösa och löntagarna kunde därför enas om att bygga och behålla välfärden intakt. "Vem som helst" kunde ju bli arbetslös eller bytas ut.
Detta förhållande har förändrats i grunden. På arbetsmarknaden växer klyftan mellan "insiders" och "outsiders", i välfärden slås kilar in mellan samma grupper. När kraven i arbetslivet ökar, växer avståndet mellan dem som har jobb, utbildning och fackligt medlemskap och dem utanför. När de arbetslösa i praktiken inte längre utgör en reell reservarmé och hot mot de anställdas intressen kollapsar solidariteten mellan denna nya underklass och löntagarna.
Detta hänger ihop med finanskapitalismens utveckling. Staten och kapitalet satt verkligen i samma båt när även kapitalet hade ett intresse av en välmående nationell reservarmé och gärna betalade för att hålla den i beredskap för aktiv tjänst i produktionen. I dag kräver kapitalet snarare dels en högproduktiv elit för de kvalificerade jobben, dels en billig underklass för de enklare jobben. En expansiv välfärdspolitik ter sig därför onödigt hjärtnupet, inte en samhällsekonomisk nödvändighet.
Sverigedemokraternas succé ligger delvis också i linje med detta. En nedmontering av välfärdssamhället "kopplar loss" den sämst lottade delen av befolkningen och försätter den i ett arbetsmarknads- och välfärdsmässigt limbo av otrygghet. Välfärden knyts allt mer till arbetslivet enligt devisen "av var och en efter förmåga, åt var och en efter förmåga". Högerextremismen och välfärdsnationalismen är den framväxande underklassens svar på nationalstatens oförmåga att i dag se till hela befolkningen. Vad ska dessa globaliseringens förlorare göra? Bilda egna trygghetspartier, förstås. Verklighetens folk slår tillbaka mot eliten.

I skottgluggen för den nya underklassens villkor står socialdemokratin. Moderaterna kräver anpasslighet av de fattiga, skär av dem från sitt välståndsprojekt och lockar medelklassen in i sympati med en globalt rörlig elit. Socialdemokratin vädjar till medelklassens ryggrad och förmåga att "se sig själv i andra", men är samtidigt rädd att skrämma rörliga väljare med alltför ambitiös omfördelningspolitik.
Ansvaret att fånga upp både Sverigedemokraternas missnöjda och de nya Moderaternas mer nöjda väljare, liksom de radikalare storstadsväljarna, vilar tungt på socialdemokratin. Om lösningen finns inom vårt eget parti eller ett djupare rödgrönt samarbete får framtiden utvisa - att "ligga i takt med sin tid" är ingen spelteoretisk eller retorisk övning, utan dessvärre just så komplicerat som det låter.


KAJSA BORGNÄS