Tillväxt skapar välfärd, men välfärdeni sig leder också till tillväxt. Socialdemokraternas partiledare Håkan Juholt har kallat det Socialdemokraternas magiska formel.
För detta påstående har Juholt fått mycket kritik från åtskilliga politiker och debattörer, som menar att det bara är tillväxt som kan skapa välfärd och inte tvärtom.
Men kritikerna har fel - och Juholt rätt. Välfärd kan visst leda till tillväxt.
Det var därför som representanter för ett 15-tal svenska företag inom sjukvårdssektorn för en tid sedan begav sig till Malaysia och Indonesien. Kännedomen om svensk hälso- och sjukvård har nämligen spritt sig långt utanför Sveriges gränser.
Länder som befinner sig i början av sina välfärdsbyggen- bara Malaysia och Indonesien investerar i år tillsammans runt 150 miljarder kronor på att bygga ut hälso- och sjukvården - är nyfikna på att lära sig av den framgångsrika svenska välfärdssektorn.
Men också världens rikaste länder vill ta del av det svenska välfärdskunnandet. I Richmond utanför London kan till exempel barnen numera gå i två skolor som drivs av det svenska friskoleföretaget Kunskapsskolan. Till hösten som kommer slår Kunskapsskolan upp portarna för en högstadieskola i New York. Företaget hoppas för övrigt kunna etablera sig också i Indien inom ett par år.
Fler friskoleföretag står på tur att växa utanför Sveriges gränser. Förfrågningar om att etablera sig har kommit från så vitt skilda länder som Tyskland, Sydkorea och Förenade Arabemiraten.
Även den kanske svenskaste av alla svenska välfärdsinstitutioner - dagis - har börjat gå på export. Företaget Helianthus - som gjort sig känt för sina rullande bussdagis - har spridit sitt förskolekoncept till Norge. Tjänsteföretagens branschorganisation Almega har räknat ut att barnomsorgen i EU omsätter mer än en biljon kronor varje år, och eftersom allt fler kvinnor vill och behöver komma ut på arbetsmarknaden i EU kan omsättningen komma att dubbleras de närmaste tio åren.
Om svenska förskoleföretag bara lyckas få en enda procent av förskolemarknaden i EU, betyder det intäkter på 10-20 miljarder kronor - varje år. Förhoppningsvis, och förmodligen, kan företagen lyckas ännu bättre än så. Vi pratar om många nya jobb, också i Sverige.
Men förutsättningen för att den svenska välfärden nu har fantastiska exportmöjligheter är att vi de senaste två decennierna har öppnat vår egen välfärdssektor för fristående aktörer.
Eftersom vi var tidiga med valfrihetsreformer på hemmaplan har många välfärdsföretag vuxit sig så starka att de nu har kraft och resurser att sprida sitt kunnande till länder som nu följer eller funderar på att följa Sveriges exempel.
Det är till exempel mycket tack vare erfarenheterna från att driva S:t Görans sjukhus i Stockholm som vårdföretaget Capio nu har verksamhet i Norge, Tyskland, Storbritannien och Frankrike - på knappt två decennier har Capio gått från 50 till över 9 000 medarbetare.
Inom mitt eget företag finns Stockholm Venous Centre, som ägnar sig åt åderbråckskirurgi med en innovativ och mer skonsam metodik. Från början en liten mottagning med ett avtal med ett landsting, men som nu vuxit till dotterbolaget Scandinavian Venous Centre, med verksamhet i Sverige, Norge och England.
Inom Socialdemokraterna pågår en intensiv diskussion om hur man ska förhålla sig till förändringarna i välfärdssektorn. Det är en debatt som är välkommen - alla samhällsförändringar behöver utvärderas och diskuteras.
Men jag hoppas att Håkan Juholt vågar leda sitt parti till att se möjligheterna och inte bara riskerna. Då kan vi se fram emot att Sverige får en bred politisk enighet om att en välfärd i världsklass inte bara är en angelägenhet för befolkningen i Sverige, utan också kan komma människor i andra länder till del.
Då kan det som varit Socialdemokraternas huvudnummer i flera valrörelser - vården, skolan och omsorgen - bli ett av de viktigaste bidragen till framtidens ekonomiska tillväxt.
