Rapporteringen kring den finska Prideattacken har varit ordknapp och känslotorr. Själv får jag ett tryck över bröstet när jag föreställer mig scenerna i min hemstad som jag älskar så mycket.
Så vad var det som hände? På lördagseftermiddagen 3 juli hade rekordmånga - 5 000 personer - slutit upp på det soliga Senatstorget i Helsingfors. Finska Prides beskyddare, utrikesminister Alexander Stubb, hade invigningstalat. Helsingfors överborgmästare Jussi Pajunen hade utlyst Pridefrid över staden. Det var nog ändå ingen som tänkte att festivalen behövde vare sig beskydd eller frid.
För första gången vajade regnbågsflaggor på finska flaggans plats utanför stadshuset.

Paraden hade den vanliga blandningen: bögar, flator, transpersoner, bisexuella, queerkids och sexpositiva straighta. Deras föräldrar, barn och vänner. Vältränade medelålders machomän hand i hand med nallebjörnsöron på huvudet. Dansmusikdunkande lastbilsflak med undersköna paljettpartare. Allvarliga intressegrupper med banderoller, matchande tischor, magväskor och foträta skor. Hade jag varit i Helsingfors den helgen hade jag självklart gått i paraden.
Nu kan jag inte sluta tänka på mina vänner som var där.
På dem som gick med sina barn.

Ungefär 20 minuter efter Prideparadens avgång från Senaststorget kastades rökpatroner in i tåget, samtidigt som gärningsmännen sprutade tårgas och pepparsprej in i folkmassan medan de skrek homofoba slagord. Det trettiotal som drabbades inkluderade barn, den yngsta under ett år, och gravida kvinnor. Ingen skadades allvarligt, men det fysiska våldet är förstås inte poängen.
Det var ett kriminellt angrepp mot jämlikhetstanken, yttrandefriheten och en så fundamental demokratisk funktion som mötesrätten.
I en nordisk huvudstad.

Efteråt blossade en nygammal debatt om homosexuellas rättigheter upp i finska medier. Många mörkermänniskor uppfattade uppenbarligen att deras ståndpunkter återlegitimerats av attacken som de, åtminstone offentligt, i sak fördömer. Andra straighta, som trodde det här var en icke-fråga idag, går nu med i finländska motsvarigheten till RFSL, SETA, för att uttrycka sitt stöd.

Två av dem som häktades för attacken har figurerat i nynazistiska sammanhang på nätet. Man ska kanske inte dra för höga växlar på högerextremismen när gärningsmännen är så här unga - en tonårsflört med det förbjudna berättar inte samma berättelse som en ideologisk övertygelse - men självklart väcker en gasattack mot sexuella minoriteter i det här sammanhanget extremt obehagliga associationer.
Priderörelsen i centrala och östra Europa befinner sig just nu i en svår fas. När stora sociala förändringar sammanfaller med ekonomiskt kris överförs rädslor och frustrationer ofta på minoritetsgrupper. Hbtq-rörelsens kamp i exempelvis Polen, Ryssland och i Baltikum står inte bara mot reaktionär värdefundamentalism, utan handlar på komplexa sätt också om nationell identitet, könsroller i förändring och en generell osäkerhetskänsla där rättsstater svajar. Mentalt är vår distans till dessa länder stor, och svensk solidaritet med utsatta europeiska människorättsrörelser reduceras lätt till en teoretisk utrikespolitisk fråga.

Svenskar är lite onödigt duktiga på att se Finland som en primitiv obygdskusin. När det passar. När en annan förklaring skulle kännas för obekväm. Men i det här fallet är Finland inte ett östeuropeiskt land.
Det som kan hända i Helsingfors kan hända även hos oss.
När Pride nu inleds i Stockholm bör det straighta samhället ifrågasätta självbilden av Sverige som underlandet bortom regnbågsflaggan, med ett nationellt konsensus om sexuellt likaberättigande. Ta ett nytt varv med hatbrottsstatistiken och hotbilderna.
Och gå i paraden på lördag. Kampen är inte över.

JOHANNA KOLJONEN
är finlandssvensk journalist
och programledare för
P3 Kultur. På tisdag befinner
hon sig i det svettinferno
som är Bögjävlarnas
traditionella underklädesfest
under Prideveckan.