Politik är inte matematik. Men nu har Socialdemokraternas ledarskapskris reducerats till just det. Stämmer ryktena att nästa partisekreterare blir en "vänsterkvinna" för att matcha en "högerman" till partiledare så har vi exakt det scenario Göran Persson varnade för i Fichtelius intervjubok: Vi bygger in strider från ungdomsförbundstiden i partiledningen.
I ett parti som vill kalla sig feministiskt på allvar kan det lika gärna vara två män som är partiledare och partisekreterare. I ett parti som ser bortom titelfeminismen och "varannan damernas" är det fullt möjligt att - till och med på internationella kvinnodagen - föreslå Micke Damberg som partiledare och Eric Sundström som partisekreterare, för att de i sitt arbete visat ett äkta engagemang i jämställdhetsfrågor.
Men det spelar ingen roll vem som leder en rörelse om den står still. Härvidlag har faktiskt Göran Greider rätt i att det inte är en ny Olof Palme vi behöver, utan en ny rörelse. Ur en sådan kan många nya Palme födas.
Någon socialdemokrat med detta brinnande engagemang syns knappast till i dag, bara krutrök från den bittra fejd som nu tar all kraft från både opposition och arbetet med att ta fram moderna alternativ till den moderatledda regeringens politik.

I det inre maktspel som nu pågår mellan länen och falangerna blir tyvärr ofta bara de största spelstrategerna kvar till finalen - och de som ska premieras för lång och trogen tjänst. Resten hittar andra vägar att kanalisera sitt samhällsengagemang. Sånt vinner inga val. Den person som föreslås till partiledare måste forma sitt eget lag, att dela och generera energi och inspiration med. Fredrik Reinfeldt, Anders Borg, Ulrica Schenström, Sven-Otto Littorin och Per Schlingmann var ett lag, som inte hade lyckats lika bra om de satts samman med hänsyn till vilket län de var födda i eller vilket fackförbund eller kön de tillhörde.
Vi har en ideologi som i grunden omfamnas av en stor majoritet svenskar, men vår politik upplevs som ett splittrat hopkok av spretiga förslag.
Kopplingen till en likaledes hopkokad och spretig ledning är inte långt borta. Vill socialdemokratin på allvar förändra bilden av ett gammaldags och maktfullkomligt parti, måste vi börja inifrån.
Det är inte de olika distriktstopparna som ska vinnas med en ny partiledning. Det är svenska folket. Och de bryr sig väldigt litet om Socialdemokraterna består av en ledning som internt kallas höger, vänster, fackliga, storstad eller landsbygd. De vill ha ett gäng moderna, sugna och glada ledare med ett visionärt och gemensamt mål för framtidens Sverige som alla tjänar på. Det gänget får en ny partiledare väldigt svårt att samla om han - precis som Mona Sahlin tvingades till - måste hålla alla otidsenliga partifalanger på gott humör.

Något "dream team" ser vi inte i dag. De bästa inte är möjliga och de möjliga inte är tillräckligt bra. Men i en rörelse värd namnet, som tillåter fler än de mest strömlinjeformade politikerna med lång och trogen tjänst att få något att säga till om, kan det mycket väl till valet 2018 segla upp talanger. Håll utkik efter namn som Charlie Hansson, Luciano Astudillo, Helene Hellmark Knutsson, Nina Wadensjö, Anna Ljungdell, Eva Nordmark, Evin Cetin och kanske till och med sådana som kommer från andra delar av arbetslivet och vill ta ett tag vid årorna i politiken!
En av de viktigaste utmaningarna för den nya ledarduon blir att känna igen talanger och få dem att växa - oavsett kön, län eller social bakgrund.
Micke Damberg och Eric Sundström har inte bara äkta engagemang för jämställdhet utan är också välmöblerade innanför pannbenen.



JOHANNA GRAF