Allt fler 80-talister syns på tidningarnas ledar- och kultursidor. Men i stället för att ge röst åt sin generations värderingar så upprepar de flesta av dem enbart åsikter som tillhör den förhärskande kulturradikalismen, skriver Johan Wennström, 22. "Opinionsbildning tycks för många handla om att inte tänka själv och att inte besvära sin omvärld med invändningar och avvikande meningar."
Det pågår en generationsväxling i samhällsdebatten. 80-talisterna blir i allt högre utsträckning en del av det offentliga samtal som förs på kultur- och ledarsidorna. I Dagens Nyheter märks till exempel Kajsa Ekis Ekman (född 1980). I Svenska Dagbladet Elise Karlsson (-81) och Paulina Neuding (-81). I Aftonbladet Katrine Kielos (-83) och här i Expressen Axel Gordh-Humlesjö (-86), Amanda Svensson (-87), Johannes Forssberg (-86) och Sakine Madon (-80).
Tillsammans bidrar dessa nya aktörer på debattens huvudscener till att skingra de äldre trendoraklens myt om 80-talister som lata och apatiska inför politiken och samhällsutvecklingen. Men vad har format åsiktsmaskinerna födda på 80-talet? I likhet med 70-talisterna blev de politiskt medvetna i en tid av stora ideologiska brytningar, både utomlands och hemma. Om de skribenter som var unga på 90-talet formades av Kalla kriget och Berlinmurens fall, så har deras motsvarigheter bland 80-talisterna danats av globaliseringen och terrorattackerna 11 september 2001.
Samma generation växte dessutom upp mitt under en inhemsk samhällsdebatt som inte hade varit så ideologiskt hård sedan det sena 60-talet och tidiga 70-talet.
Mot denna bakgrund är det inte märkligt att 80-talisterna har börjat befolka samhällsdebattens arenor. De blev vuxna alltmedan idéstriden flammade runtomkring dem och därför är det naturligt att många av dem nu har upptäckt att de frodas i den. Men hur många egna idébidrag har 80-talisterna hittills skjutit till?
Trots att den nya generationen tyckare både har sett dramatiska omkast i världspolitiken och skarpa meningsutbyten på hemmaplan, och därför borde inspireras till att nu själva vara nydanande, bidrar flera av dem till att utveckla debatten i en alltmer förutsägbar riktning.
I stället för att väcka nya tankar och så frön till en reaktion mot de förhärskande idéerna, anstränger man sig för att reproducera dem. Till exempel är de åsikter om kön som en social konstruktion som Axel Gordh Humlesjö lånar sig till, Johannes Forssbergs och Katrine Kielos vänsterfeminism, och Kajsa Ekis Ekmans knepiga klassanalyser, blanka spegelbilder av vad som i allmänhet sägs i det offentliga samtalet.
Trots att 80-talisterna utgör den mest individualistiska generationen någonsin tycks opinionsbildning för många handla om att inte tänka själv och att inte besvära sin omvärld med invändningar och avvikande meningar.
Det är delvis ett resultat av att farlederna i debatten blir allt mindre tydligt utmärkta, i takt med att vardagsverkligheten pockar på uppmärksamheten och de givna svaren till en lång rad samhällsfrågor därmed tvingas åt sidan. Då är det tryggare att inta kända och redan godkända positioner i stället för att utmana, även sådana positioner som är i färd att förlora all relevans.
Men det finns också en annan förklaring till denna opportunism. Trots att 80-talisterna är märkta av individualism utgör de en ovanligt konventionell, eller kanske till och med konservativ, generation.
Attitydundersökningar visar att 80-talisterna är den första generationen på mycket länge som inte är intresserad av att riva ned de etablerade ordningarna och torpedera normsystemen. Tvärt om trivs och utvecklas 80-talisterna inom dem. Kanske är det därför som många av de unga skribenter som nu kliver fram ogärna ifrågasätter de rådande åsikterna. För en generation som värnar om traditionalism är vänsterfärgad kulturradikalism lustigt nog den mest näraliggande ståndpunkten idag. Det gäller inte bara i till exempel könsdebatten. Det gäller också motståndet mot marknaden och kulturkanon, som ljuder lika högt som någonsin.
För att generationsväxlingen i samhällsdebatten ska äga rum på allvar krävs inte bara en växling av röster, utan även en växling av idéer. Att pennorna fattas av nya händer har i längden liten betydelse så länge de enbart fyller i redan uppdragna konturer och inte producerar nya tankar.
Med undantag för diskussionen om fildelning och upphovsrätt på nätet, som är ny och ännu inte har utrustats med korrekta uppfattningar, låter en mängd 80-talister som en repig gammal skiva.
Varför försöker inte fler 80-talister ge liv åt samhällsdebatten med sin egen generations värderingar? Varför inte omsätta den konventionalism eller konservatism som präglar 80-talistgenerationen i utmanande och intellektuellt stimulerande idéer, idéer som är för beständighet och mot nedrivning? Även om det för många 80-talister kanske tar emot vore det ett normbrott som faktiskt skulle betyda någonting.
Johan Wennström är skribent, bland annat i Axess. Född 1987. I sommar sitter han utomhus och läser Roger Scrutons "Kultur räknas".
