Med tanke på att Mattias Gardell i medierna åberopas som en auktoritet när revolterna i Nordafrika diskuteras kan det vara intressant att ta del av hur han tidigare förhållit sig till diktaturerna i regionen. När det gäller just Libyen skrev han redan 1992 i Anarkistisk tidskrift om "allas vår broder" Khadaffi.

Huvudtesen i hans text är att den libyska revolutionen inte har genomförts fullt så konsekvent som man kunde önska: "Problemet är att systemet inte är infört överallt", heter det till exempel apropå bland annat förstatligandet (av till exempel oljeindustrin). Men, konstaterar Gardell, "en viss tröghet i reformarbetet kan vara det pris som man får betala för samstämmighet".
I fråga om just samstämmighet och demokrati återfinner Gardell hos den libyske diktatorn, som "förefaller omåttligt populär", samma slags "demokratimodell som förfäktas av de svenska syndikalisterna", det vill säga ett slags "direktdemokrati", där den stora utmaningen är att få alla medborgare delaktiga:

"Ponera att en syndikalistisk revolution trots sin osannolikhet ändå skulle bli verklighet i Sverige. Dagens organiserade syndikalister skulle då få en ställning motsvarande de libyska revolutionskommittéerna. Skolningen i syndikalismens idéhistoria och organisationsstruktur, förtrogenhet med mötesordning och debatteknik skulle ge kärnan av gamla syndikalister samma informella övertag som dess libyska motsvarighet. En problematik väl värd att begrunda."

Vidare beröms Libyens hårdnackade motstånd mot "ondskans imperium", med vilket avses "fem samverkande krafter: reaktionärer, imperialism, zionism, rasism och fascism". Gardell fortsätter:

"Den enda möjligheten att vinna detta krig om världens framtid är samverkan. Om alla små nationer och befrielserörelser samarbetar skulle USA kunna besegras. (---) Vad som behövs är (...) en federation av befrielserörelser och progressiva revolutionärer i världen. För att klara det målet måste man bortse från ideologiska skillnader (...) och enas om en plattform som minsta gemensamma nämnare: motståndet mot reaktionära krafter, imperialism, zionism, rasism och fascism."

Här finner vi själva kärnan i Gardells världsbild, och det som är styrande för hans ställningstaganden rörande islamism, anarkism, antisemitism och så vidare. Mattias Gardell är kort sagt en person vars livsuppgift tycks vara att uppmuntra och organisera motståndet mot den liberala, demokratiska världen, varhelst och i vilken skepnad detta motstånd än uppträder.
Mot denna bakgrund säger det sig självt att Gardell på sistone intagit en mindre entusiastisk hållning gentemot Khadaffi. När Khadaffi efter 11 september fick kalla fötter och började göra eftergifter åt väst svalnade de svenska revolutionsromantikernas intresse för diktatorn. Deras världsbild är nämligen heltigenom kalibrerad utifrån en till hat gränsande misstänksamhet mot de liberala demokratierna i Väst.

Kanske är det därför som Gardell likt en målsökande robot hela tiden i sin forskning sökt sig till allehanda extremister: från Hitlerbeundraren Yusuf al-Qaradawi (som han i boken "Bin Ladin i våra hjärtan" beskriver som en representant för den "islamistiska mittfåran", "en sorts muslimska socialdemokrater") till den före detta KKK-ledaren och Förintelseförnekaren David Duke som Gardell skriver om i sin studie av asatron och som tillika åberopats som auktoritet av personer med nära kopplingar till Ship to Gaza, som Gardell som bekant är svenskt representant för.

Ibland är avståndet kortare än man kan tro mellan höger- och vänsterextremism.


Johan Lundberg är chefredaktör för Axess magasin.