I ett av sina album, "Slow Train Coming" från 1979, skrev Bob Dylan - långt innan globaliseringen var ett faktum - om hur Amerikas framtid bestäms av shejker med bostäder i Amsterdam och Paris. I bilkrisens spår hörs röster som säger att framtiden för Västsverige och Göteborg avgörs i Detroit. Men den typen av spådomar, hur träffande de än kan vara vid en speciell historisk tidpunkt, är bara ögonblicksbilder.
Framtiden för en plats beror på vad man gör.
Det är för tidigt att överblicka vilka konsekvenser bilkrisen kommer att få i Göteborg och Västsverige, där kanske 85 000 människor är direkt berörda på olika sätt. Den förra stora industrikrisen i Göteborg, 70-talets varvskris, går inte att jämföra i storlek, men är ändå intressant. Den var en hård knäck för stadens identitet som varvsstad och hotet mot Volvo är förstås ett slag mot identiteten som bilstad. Men varvskrisen övervanns på Hisingen ganska effektivt till slut med den så kallad triple helix-modellen; samverkan mellan näringsliv, forskning och det offentliga. I dag är Norra Älvstranden en ny stadsdel med en blandning av kajnära bostäder, forskning på Chalmers, gymnasieskolor, SVT, Backateatern och ett centrum för innovationer.
Gick det lätt? Nja, det får andra utvärdera, men det gick sannolikt lättare tack vare det många kallar Göteborgsandan. Det finns många åsikter om vad Göteborgsandan är, och de förändras över tiden. Den vanligaste tolkningen i dag är kanske en sorts nätverksbyggande över institutions- och myndighetsgränserna med stadens bästa för ögonen.

Under de senaste decennierna har den ofta blivit ihopkopplad med den politik som Göran Johansson bedrivit, som i ett nationellt perspektiv möjligen varit mindre partitrogen och mer haft Göteborgs bästa för ögonen. En annan framgångsrik företrädare är Göteborg & Co, som satt staden på världskartan för stora evenemang.
Men Göteborgsandan har betydligt djupare rötter i kanalerna och torgen i Sveriges andra stad.
Jag har tänkt på det de senaste dagarna på väg från jobbet, när jag sneddar över Gustaf Adolfs Torg. Från Börshuset vajar tre flaggor som är belysta mot natthimlen; EU:s, Sveriges och Göteborgs. Just där, inom vallgravarna byggdes Göteborg, som ett stort samarbetsprojekt mellan svenskar, skottar, tyskar, holländare och danskar. Det tyska inflytandet på den övre medelklassen höll i sig och fortfarande under 1800-talets första hälft skickades ungdomarna till pietistiska skolor i Tyskland, där man lärde sig att det är bra att tjäna pengar, men att man ska använda dem till det allmännas bästa. Där fanns kanske några av de göteborgska mecenaternas rötter.
En av de viktigaste ideologiska företrädarna för Göteborgsandan var den liberale publicisten S A Hedlund, som var verksam under andra halvan av 1800-talet. Han arbetade med Göteborgsandan i både skrift och handling och bidrog till bildandet av det som i dag är Göteborgs stadsmuseum. Under den perioden stärktes mecenatkulturen i den övre medelklassen vilken bland annat gjorde stora donationer för att bygga upp Göteborgs konstmuseum och Göteborgs högskola, vars magnifika huvudkontor vid Vasaplatsen byggdes för skänkta pengar.

Kanske skulle man kunna säga att Göteborgsandan är en företeelse som växt fram ur ett mångkulturellt samhälle där man tvingades att samarbeta, förädlades genom enskildas oegennyttiga donationer och utvecklades till en framkomlig arbetsmodell av först Saltsjöbadsmodell, därefter genom det postmoderna nätverkssamhället. Staden är tillräckligt stor för att det ska ha en kritisk massa som möjliggör utveckling på olika områden som forskning, innovation och kultur, men är samtidigt så liten att det går att bygga hållbara nätverk på personliga kontakter och prestigelöst samarbete. Det är därför den framväxande organiserade brottsligheten som börjat göra insteg också i Göteborg är ett stenhårt slag i mellangärdet på samhällskroppen.

Kommer Göteborg att klara bilkrisen? Svaret är ja, men det är ovisst hur många enskilda som kommer att drabbas hårt och kanske måste lämna gård och grund. Möjligheterna för staden är dock väldigt stora. Inför 2021, stadens fyrahundraårsjubileum, finns en unik möjlighet att utveckla områden mitt i centrala staden, det som i dag preliminärt kallas centrala Älvstaden, på kajkanten norr om Nordstan och på Hisingssidan. Här kan man förtäta staden med bostäder, arbetsplatser, nya kulturinstitutioner, evenemangsanläggningar och handel och bygga en stad med alla fem perspektiven, och samtidigt bygga ihop Norra Älvstranden med centrum, ett show-room från framtiden. Att stadens centrum efter fyrahundra år tar steget över älven kan skapa ny framtidstro, trots bilkris.

Jag är övertygad om att staden, regionen, näringslivet och facken kommer att sätta sig ned och lösa de här problemen i sann Göteborgsanda. Och den kommer att vara där, som den alltid varit.