Debatten om Greklands räddningspaket och folkomröstning har fått något ödesdigert över sig. Eurons framtid står på spel. Men trots krisens allvar handlar debatten fortfarande endast om pengar och ekonomi. Vi diskuterar bankernas, skattebetalarnas och ländernas eventuella vinster eller förluster och egoism är plötsligt förnuft. Det är ynkligt att euroförespråkarna är nu talande tysta och låter kritiker som Tommy Waidelich, S, dominera debatten med populistisk jakt efter väljare.
Därför är det dags att påminna sig om att euron inte skapades för att vara ett "optimalt valutaområde". Inte heller bildades EU för att alla jämt skulle tjäna på det, även om vi ofta har gjort det. EU och euron skapades som nödvändiga sam­arbetsprojekt, och det är projekt som kräver solidaritet för att fungera. Uppenbarligen är den mellannationella solidariteten nu utsatt för stora påfrestningar, eftersom vissa länder beter sig ansvarslöst. Men lösningen kan ändå inte vara en återgång till värnandet av självintresset och fragmentisering. Lösningen bör vara att i stället precisera villkor för samarbetet och därmed fördjupa det. Varför?
Valutans gräns är solidaritetens gräns. För oss som använder kronan är det självklart att en del av våra löner ska gå till att hjälpa till exempel Karlskronas arbetslösa eller Östergötlands bönder. Däremot är det inte alls självklart att hjälpa polska arbetslösa eller franska bönder. Vår solidaritet sträcker sig alltså till dem som vi delar en känsla av gemenskap med. Med dem delar vi oftast valutan också.
Här ligger eurons problem. Euron förutsätter en solidaritet som sträcker sig över det nationella. Den förutsätter en utvidgning av våra solidariteter till övernationella nivåer. Denna utvidgning är inte alls självklar, såsom uppenbart. Men är den önskvärd?
Betänker man Europas historia är den nödvändig. Vår historia är så blodfylld och ömsesidigt förintande och anledningen var just värnandet endast om det egna intresset. Europa är en överideologiserad blandning av olika nationer, länder, etniciteter, religioner. När alla värnar om sitt, när alla vill göra sin egen nation till vinnare och härskare över andra, blir resultatet konflikt, förtryck och i värsta fall krig.
Jasenko Selimovic. Foto: Anders YlanderDenna blandning av olika nationer kräver därför institutioner som förmår lyfta blicken över det egna intresset - institutioner som EU och EMU. I stället för att minska blandningen som kännetecknar Europa har EU och EMU försökt minska betydelsen av gränserna mellan nationalstaterna. EU har därför varit ett sam­arbetsprojekt med målet att genom ömsesidigt beroende och samarbete minimera konflikter. Euro var dess konkreta instrument för skapandet av den nödvändiga solidariteten. Utan euro kommer EU alltid att förbli en papperskonstruktion, överkänslig för nationalistisk röta.
Men i stället för att diskutera euro i dessa termer pratar vi om "valutaområde". Europas samarbete och fred förblir de andras fred, och EU förvandlas till något slags godisautomat där alla omedelbart måste få tillbaka insatsen. Det kanske inte är konstigt. Minnesförlust och historieförvrängning ingår ju i den obligatoriska europeiska utbildningen, och det är mig veterligen ett av de få europeiska kulturarv som européerna håller vid liv.
Naturligtvis måste samarbetet förtydligas och förbättras. Skuldkrisen visar oss graden av misslyckande och kräver förändring. Men inte en förändring till mindre samarbete utan snarare mer. Stärkandet av det gemensamma, mer demokratisering av EU:s institutioner och fördjupad euro­union behövs. Nu när alla börjar tänka kortsiktigt och nationalistiskt bör vi påminnas om att de otaliga miljoner människor som dödades förra seklet kräver av oss att vi lyckas skapa en övernationell solidaritet. Det är den solidariteten debatten bör gälla.

Jasenko Selimovic

 Jasenko Selimovic är statssekreterare med ansvar för integration-, diskriminerings- och MR-frågor, men skriver här i egenskap av folkpartist.