Häromdagen läste jag ett citat av en anonym hedgefondförvaltare som fick mig att tänka på spekulationsvågen mot Grekland och euron som en film: "Vi är som surfare, som lurar bakom vågorna. Vi kan vänta och när den stora vågen kommer vet vi redan allt om vattnet, vädret, och vinden. Timing är allt och den oerfarne gör ofta misstaget att slänga sig in i första bästa våg. Sedan missar han möjligheten när den verkligen kommer."
Surfarna hittar sina vågor med täta mellanrum. Det är ett år sedan som man red på spekulationsvågen mot Baltikum och de svenska storbankerna, som precis hade avlöst den isländska vågen. Globaliseringen har förvandlat europeiska särdrag och svagheter till varor som man kan värdera och handla med på millisekundsnabba kapitalmarknader. Euron har dessutom gjort svagheterna större, och nu står de europeiska länderna inför oerhörda utmaningar som handlar om ökad genomskinlighet, centralisering och rörlighet.
Europa har alltid varit en spännande kombination av beroenden och olikheter. Industrin har sett olika ut från land till land, och det har också gällt för välfärdssystemen och politiken. Så sent som på 1970- och 1980-talen vimlade det av genomkorrupta fascistiska och kommunistiska diktaturer på kontinenten. Innovationskraften och förändringsviljan har också varierat stort mellan olika länder och regioner.
Men internationell konkurrens, massresande och snabbt växande kapitalmarknader har fört oss närmre varandra på ett dramatiskt sätt. Fördelarna har varit enorma och levnadsstandarden har stigit rekordsnabbt. Dessutom har vi upplevt en lång europeisk fredsepok, där diktaturerna till sist avvecklades på ett nästan euforiskt sätt.
Men med ökad genomskinlighet blir också systematiska skillnader och svagheter mycket mer tydliga. Olikheter mellan länder täcktes med tjocka lager av spackel och täckfärg. Statliga stödpaket och devalveringar var dussinvaror runt om i Europa. Det fanns snart sagt inga sysselsättningsproblem som inte kunde lösas med hjälp av en subventionerad bilfabrik i Malmö eller ett OS i Aten.
De öppna kapitalmarknaderna har gjort det lättare att dölja brister under kortare perioder, eftersom de sista högkonjunkturerna karaktäriserats av tidvattenliknande vågor av billigt kapital. När euroområdet skapades fick ett stort antal länder dessutom möjlighet att låna pengar till tyska räntenivåer. Både i södra och östra Europa utlöstes det lyckliga högkonjunkturer; i Grekland minns man fortfarande de gyllene åren 2004- 2005 när det byggdes överallt och alla var glada. Nuförtiden står de olympiska anläggningarna och vittrar bort i total övergivenhet.
Men floderna av billigt kapital betyder också att det finns mängder av fondförvaltare som letar efter nästa våg. Inom EU kommer situationen att tvinga fram ett ökat centralt ansvar för de olika ländernas ekonomier, för ingen är egentligen beredd att gå tillbaka till 1970- och 1980-talets höginflationspolitik och devalveringar. Effekterna skulle snabbt bli oöverskådliga i 2000-talets hyperintegrerade Europa.
Följden blir sannolikt inte bara att ännu fler industrier försvinner när den tyska högproduktiviteten blir norm. Dessutom kommer "interna devalveringar" och tvångsmässiga nedskärningar av välfärdssystem att tvinga fram en allt större rörlighet på kontinenten. Utmaningarna kommer att bli mycket stora - vilket gör att det politiskt blir enklast att låtsas som att de inte finns ända fram till att paniksituationerna pressar fram nya lösningar.
