Vågen av demonstrationer och protester med krav på frihet, demokrati, mänskliga rättigheter och bättre förhållanden som vi ser gå fram över Mellanöstern och Nordafrika uttrycks med profana symboler och sekulärt språk. Det är inte som vid den iranska revolutionen för 32 år sedan.

Det gäller redan den handling som blev den tändande gnistan för protesterna. Den 26-årige Mohamed (Tarek) Bou'azizi i Sidi Bouzid i Tunisien satte eld på sig själv. Det väckte enormt uppseende och utlöste de folkliga protesterna. Lägg märke till aktionens sekulära karaktär. Det var inte något självmordsattentat med religiöst språkbruk, utan ett självmord i protest i en situation som han upplevde som förtvivlad. Detta strider mot den religiösa normen, som också i islams tradition räknar självmord som en svår synd. Observera att de som utför självmordsattentat häftigt förnekar att de begår självmord - de använder termen istishhâd, "självvalt martyrskap", och målet är att döda andra.

Bou'azizis aktion följdes av liknande. Självbränningar skedde i Algeriet, i Egypten, i Saudiarabien, i Irak. Demonstrationerna spreds, från Tunisien till Egypten, Jordanien, Jemen, Iran, Djibouti, Bahrain, Marocko. Det akuta våldet i Libyen har fått religiösa auktoriteter att uppmana soldaterna att vägra lyda order - kanske underlättat av att Muammar Khadaffi räknas i hög grad som kättare ur islamisk synpunkt. Men protesterna är profana: kravet på frihet.

Självbränning som protest kände vi till i en helt annan tradition - buddhistmunkars protest i Vietnam på 1950-talet. Men i Mellanöstern- Nordafrika är det nytt. Protestens språk är inte det religiösa. Den globala ungdomskulturens internetsymboler fanns på åtskilliga plakat i Kairo, i Alexandria, i sympatidemonstrationerna över hela världen. Många hade text på engelska: budskapen kunde spridas genom tv-kameror och mobiler.
En sekulär revolution. Också Muslimska brödraskapets ledare ser detta, och de anpassar sin politik därefter. Nu gäller det att vara en del av en politisk ordning med flera partier där man kan få spela en roll med ett folkligt stöd - som möjligen kan ligga någonstans mellan 10 och 25 procent.

Vi har under de senare åren sett sekulariseringstendenser i den muslimska världen, reaktioner mot religiöst tvång. Vi har sett det i demonstrationerna i Iran, men den finns på fler håll. Kravet på individuell frihet gäller även det religiösa området. Ett exempel bland många är den marockanske bloggaren Najib Chaouki, som i juli 2010 startade en Facebookkampanj, "Moroccans for the right not to fast" mot lagen om bötes- eller fängelsestraff för den som äter offentligt under ramadans dagar. Vi har också sett en religionskritik framföras som inte förekom tidigare. Religion ses inte längre som enande, utan som något som kan vara splittrande.
De politiska, icke-jihadistiska, islamistiska rörelserna tar avstånd från de terrordåd som under de senaste åren riktats mot grupper av annan konfession eller religion. Efter dådet i Irak mot en kaldeisk kyrka i slutet av oktober 2010, med bortåt 50 döda, uppmanade det Muslimska brödraskapet i Egypten den 3 november regeringen att skydda landets kristna. Det har förekommit attacker mot kopter och mot kyrkor, framför allt i södra Egypten. För Brödraskapet var det viktigt att markera avståndstagande. Nyårsnatten 2011 skedde ett bombattentat framför en koptisk kyrka i Alexandria, med minst 21 dödade. En "al-qaida-grupp" tog på sig dådet, medan det Muslimska brödraskapet klandrade det. Vid demonstrationerna på Maidan at-Tahrir i Kairo deltog medlemmar i Brödraskapet tillsammans med kopter. Känslan av en nationell samhörighet enade: man kände sig som egyptier.

Insikten om att religiöst tvång leder till motaktioner har påverkat de politiska islamistiska rörelserna (däremot inte de militanta jihadistiska grupperna). Iran har blivit det varnande exemplet, tvånget är impopulärt. De här rörelserna vill propagera för religiösa värden, också i det politiska livet, men betonar nu att religiös praxis måste vara frivillig. Den moderata islamismens tal i dag om demokrati och mänskliga rättigheter och respekt för varandra är nog uppriktigt menad (om än inte av alla), men det är också något pragmatiskt lämpligt i dagens opinionsläge. Att jämföra skeendet nu med revolutionen i Iran 1978- 79 leder till fel prognos.


JAN HJÄRPE