Den här vintern är på väg att gå till historien som en av de dyrare för svenska hushåll och svensk industri. I takt med att termometern rasat i botten har elpriserna rusat i höjden.
Drygt hälften av Sveriges hushåll kommer att känna av de höga priserna enligt Konsumenternas elrådgivningsbyrå. För en familj med en normalstor villa och rörligt avtal riskerar februari månads elräkning att bli en svettig upplevelse. Ett par tusenlappar i högre kostnad kommer inte att höra till ovanligheterna.
Höga priser leder också till sämre förutsättningar för Sveriges viktiga basindustri som står för ungefär en fjärdedel av elanvändningen i vårt land. Varje år köper våra skogs-, gruv-, stål-, och pappersföretag el för hisnande belopp. Till exempel innebär ett öres ökning av elpriset cirka 45 miljoner kronor i ökade kostnader för stålindustrin. I år har produktionen stoppats på flera håll i landet för att elpriserna gjort den olönsam. Vår förmåga att konkurrera har försvagats.
För att öka tillgången på el får vi ta till import. Dessutom har vi vid flera tillfällen också aktiverat den svenska effektreserven. Den består av gamla avställda gas- och oljekraftverk som med hög kostnad för klimat och konsument kan köras igång när brist hotar. I effektreserven ingår också avtal med elintensiv industri om att minska förbrukningen. I klartext betyder det helt enkelt stoppad produktion.
Varför blir det så här? En förklaring är förstås vädret. Det är rejält kallt just nu. Men en lika viktig faktor bakom de stigande elpriserna är att flera svenska kärnkraftverk står stilla för reparation och revision.
Jag tror inte att någon anser att högre elpriser för hushållen och stoppad produktion i industrin är en bra politik för Sveriges framtid. Men samtidigt ger dagens situation en försmak av oppositionens energipolitik.
Med Mona Sahlin som statsminister, Lars Ohly som näringsminister och Peter Eriksson som energiminister kommer svenska hushåll att drabbas av högre elnota, vår basindustri av försämrad konkurrenskraft och våra industriorter av förlorade jobb. Alternativt låter vi framtida generationer ta smällen och ökar utsläppen av koldioxid i atmosfären.
Tydligare än så kan inte alternativet till Allians för Sveriges energipolitik bli. För vi befinner oss just nu vid ett vägskäl. De kärnkraftsreaktorer som ett normalår bidrar med över 40 procent till den svenska elanvändningen börjar gå i pension om tio-femton år.
Under nästa mandatperiod behöver vi därför fatta beslut om hur deras bidrag av el ska ersättas. En stängning av kärnkraften innebär en massiv nedläggning av svensk elproduktion.
Allians för Sverige och Folkpartiet liberalerna har gett besked. Vi vet vilken väg vi vill att Sverige ska ta. Vi vill tillåta att befintliga reaktorer byts ut. Dagens tio gamla reaktorer får bli tio nya i morgon.
Väljer Sverige oppositionens väg - att inte byta ut de gamla reaktorerna mot nya - väntar högre elpriser och färre jobb i den svenska basindustrin. Om detta inte ska ske måste vi istället välja att antingen importera kolproducerad el från kontinenten eller ansluta oss till den rysk-tyska gasledningen i Östersjön.
I höstens val står tydliga alternativ mot varandra. Folkpartiet liberalerna och Allians för Sverige vill utveckla vårt land och vår energiförsörjning. Gamla kärnkraftsreaktorer ska få bytas ut till nya.
Mot oss står vänstertrojkans linje att avveckla den svenska kärnkraften. Därmed får vi också säga adjö till antingen den svenska basindustrin eller till våra klimatambitioner. Allt är upplagt för att kärnkraften spelar en huvudroll i den kommande valrörelsen.
Jan Björklund
