Shadan Lotffi. Foto: Privat.
Shadan Lotffi.  Foto: Privat.
Östberga. Foto: Christine Olsson/Tt
Östberga.  Foto: Christine Olsson/Tt

Jag var blind – innan jag jobbade i förorten

Publicerad

Jag förstår grunden till varför ungdomar i förorten kan plocka upp den där stenen och kasta den mot samhället, skriver Shadan Lotffi.

Våra politiker skrattar och skålar medan ungarna i förorten trampar på nålar, sjunger Kartellen i sin låt "Vilsna själar". Utanförskap, misstro, segregation och stigmatisering är bara några begrepp som beskriver problematiken i förorterna. Inget vi inte har hört talats om förut. Snarare något vi ständigt konstaterar. Ändå förstår vi inte riktigt.

Jag är uppvuxen i ett lugnt och fint villaområde, där det varken förekommer en känsla av utanförskap eller någon misär. Som tonåring hade jag svårt att föreställa mig vad svenska rappare som Kartellen alltid sjöng om.

Vadå misär? När jag tittade runt såg jag fina villor, dyra bilar, gröna gräsmattor och svalkande pooler.

Det var denna bild jag gick runt med tills jag valde att utbilda mig och fick ett jobb som skolkurator ute i förorten. Majoriteten av barnen och ungdomarna jag träffar i dag lever i ett socialt utanförskap och har större problem än vad jag någonsin hade kunnat ana.

 

Jag var blind för verkligheten. Tills jag började arbeta ute i förorten. Tills jag träffade barn och ungdomar från förorten.

Barn och ungdomar med en låg självkänsla.

Barn och ungdomar med en misstro mot samhället.

Barn och ungdomar som vet om att våld och vapen är fel, men inte vet hur de skall ducka för det.

Barn som är rädda för att bli kallad ”bangare” om de backar ur ett bråk. Ungdomar som är rädda att bli misshandlade och "testar" om de kan stå emot våld. Ungdomar som hotas till döden och inte kan tala om det för någon förutom sina grabbar.

Grabbarna som alltid backar upp en. Grabbarna som varit där mer för dem än vad polisen har. “Det är som en ond cirkel. Jag vet inte hur jag skall komma därifrån. Jag är fast", berättar en grabb på 14 år till mig. Han förklarar att myndigheter inte kan hjälpa dem. Att polisen är de sista man hör av sig till när man har problem.

 

Många barn och ungdomar har ingen tillit och känner ett utanförskap i vårt samhälle. Jag förstår varför dessa barn och ungdomar känner ilska. Jag förstår grunden till varför de kan plocka upp den där stenen och kasta den mot samhället.

Till följd blir de stämplade av samhället som bråkstakar och kriminella.

När de i själva fallet bara är barn och ungdomar som vill bli sedda, som vill bli hörda och som vill känna sig en del av samhället.

Hur stort handlingsutrymme har jag och alla andra som arbetar för att hjälpa dem?

Utanförskapet i orten sätter spår. Det krävs mer resurser till samhällsinstitutioner. En förändring krävs på ett politiskt plan. En förändring krävs på en helt annan nivå. Det krävs ett slut på den ekonomiska ojämlikheten i samhället. Ett slut på misären. Men jag har inte sett någon förändring.

Så snälla säg mig, vem bryr sig om barnen och ungdomarna i förorten?

 

Shadan Lotffi

Kurator på skola i Västerort

Tack för att du hjälper oss att rätta fel!

Även om vi alltid försöker skriva så korrekta artiklar som möjligt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din felrapport. Rapportera vad i artikeln som inte stämmer i formuläret nedan. Det kan handla om stavfel, bildfel, syftningsfel eller faktafel.

Var gärna så tydlig som möjligt angående vad felet gäller. Tack för din hjälp!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattsonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Och om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att mejla till rattelse@expressen.se eller ringa vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för få en pressetisk prövning. Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Och om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att mejla till rattelse@expressen.se eller ringa vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida