Vad säger man om en tragedi som denna? Som polis kan du förmedla fakta. Som psykolog kan du analysera gärningsmannens mentala hälsa. Som politiker kan du förklara ditt djupa deltagande och göra ett uttalande om de åtgärder som kommer att vidtas för att förebygga liknande händelser i framtiden. Men som en individ som bara råkade vara i samma stad?
Även om det hände så nära känns allt fortfarande så avlägset, surrealistiskt. I morse såg jag polisen stå precis utanför vårt kontor. När jag fick reda på att en mördare med skjutvapen var någonstans i närheten kände jag hur kroppen började skaka av rädsla.

Dagen hade börjat helt normalt. Med trötta människor, precis som jag, på pendeltåget på väg till jobbet. Winnenden är en ganska trevlig småstad. Den har ett litet shoppingstråk och på sommaren när alla kaféerna har sina uteserveringar känns gatan nästan lite italiensk.
Jag kom fram till kontoret och allt verkade bra tills min kollega fick ett telefonsamtal från sin man. Han hade just hört nyheten från en polis och det visade sig att någon med ett vapen hade löpt amok på högstadieskolan. Skolan ligger bara några hundra meter från lågstadiet där min kollegas två döttrar går. Inom några ögonblick visste hela kontoret om nyheten. Alla kastade sig över telefonen för att varna sina vänner och familj från att gå ut, försäkra sig om att de var okej och säga att vi själva var oskadda.

Reflexmässigt skickade jag också ut nyheten på Twitter. Klockan åtta hade jag 44 stycken som följde mig. De flesta var från Stuttgart, folk som jag känner personligen, och som jag ville varna. Strax därefter fick jag det första samtalet från media. Jag tror det av N-TV. Jag blev väldigt överraskad. Vid lunchtid hade ett tiotal medier ringt mig. Ganska överväldigande, eftersom jag egentligen inte hade mer att komma med än att varna folk från att komma hit.
Det enda jag ville var att allt skulle återgå till det normala. Jag kände press av att världen hade valt mig till inofficiell talesperson för det lokala Twitter-nätverket.
I morse blev världen väldigt liten! Som under 9/11 - man visste vad alla på gatan tänkte på. Den märkliga känslan av att dessutom vara i medias fokus överträffade plötsligt känslan av att vara i fara. Jag kan varken förstå eller greppa det fruktansvärda som hänt, denna yttersta ondska. Hur ska man bete sig en sådan här situation? Och vad förväntar sig pressen från en individ som inte ens är ett ögonvittne?

Det hjälper verkligen myndigheter och allmänhet att få snabb information från insidan, oavsett från vilken källa. Det är värdefulla direktmeddelanden om det som har hänt från någon som finns på plats. Däremot tror jag inte att till exempel polisen ska ägna sin värdefulla tid åt att analysera innehållet på Twitter, för att skilja skvaller - det mesta är faktiskt det - från faktauppgifter.
Nu har jag 436 som följer mig, mängder av personer som jag inte har någon personlig relation till. Nyfikna åskådare. En del har till och med skrivit elaka kommentarer om mig och mina "five minutes of fame". Som om jag ringde media själv. Jag är säker på, eller hoppas åtminstone, att antalet snart minskar och att bara trevliga personer som vill ha vänliga och sansade samtal blir kvar.
Det är vad Twitter handlar om för mig i mitt vardagliga liv.


NATALI HAUGNatali Haug jobbar på förlag i Winnenden.
Hon twittrar på twitter.com/tontaube.