Efter 35 år har kontroversen mellan Sverige och diktaturregeringen Pinochet i Chile, med anledning av ambassadör
Harald Edelstams aktivitet till förmån för diktaturens offer åter aktualiserats, bland annat genom filmen ”Svarta nejlikan”.
Ombedd att kommentera skeendet återges nedan utdrag ur min memoarbok ”Som jag såg det”. Vid denna tidpunkt var jag chef för UD:s politiska avdelning och såg som en huvuduppgift att slå vakt om våra beskickningars förmåga att gagna Sverige och svenska medborgares intressen ute i världen. Denna uppgift underlättades inte i Chile av att situationen blev ohållbar och ledde ej förvånande till ambassadörens utvisning ur landet.
I ”Som jag såg det” skriver jag:

”Salvador Allendes valseger i Chile hälsades med stor tillfredsställelse av svenska regeringen. Sammansättningen av Allendes kabinett tydde på att Chile stod inför en klar vänster-vridning av sin politik. Så skedde också. Minoritetsregeringen Allendes politik framkallade ett allt starkare motstånd från oppositionen. I motsats till de flesta latinamerikanska länder hade Chile en demokratisk tradition, och risken för utomparlamentariska ingripande bedömdes i allmänhet som liten. Jag minns dock ett samtal med Arthur Goldberg, blivande FN-ambassadör och medlem i den amerikanska högsta domstolen. Jag var på genomresa till Santiago för att studera läget där och inspektera ambassaden. Goldberg uttalade då med bestämdhet att Chiles militärmakt skulle göra en statskupp. Den liberale Goldberg hoppades att han hade fel men stod på sig. Kanske kände han till CIA:s förehavanden i syfte att underminera Allendes
regim. Kort tid därefter kom Augusto
Pinochets militärkupp, följd av en sträng diktaturregim.
I detta fall valde svenska regeringen inte att kalla hem ambassadören. Vi fick hjälp a Chiles regering. Vår ambassadör i Santiago, Harald Edelstam, intog en extremt militant attityd gentemot regeringen Pinochet. Han tog emot hundratals flyktingar undan Pinochets polis och installerade dem i ambassadens kontors-
lokaler. Han agerade som något slags Wallenberg i miniformat. Någon verklig dialog med den chilenska regimen kunde under dessa förutsättningar knappast äga rum, och normalt arbete på kansliet omöjliggjordes av flyktingbefolkningen. Det var en situation med populära humanitära övertoner men som när som helst måste upphöra. Frågan var bara hur fortsättningen skulle hanteras. Edelstam var föga mottaglig för instruktioner från UD. Han drevs av egna humanitära passioner och en ivrig hejaklack inom radikala kretsar i Stockholm.
Han blev studentvänsterns hjälte.
Vid ett besök i Washington där jag bodde hos min vän senator Caliborne Pell, fick jag vid frukostbordet ett telefonsamtal från UD. Det var kabinettssekreterare Sverker Åström, som bad mig att ”ta hemvägen” över Santiago – en viss avvikning från direktlinjen
– för att ta en titt på den oregerlige Edelstam och hans fögderi.
Situationen föreföll Åström alltmer bisarr, och något måste göras för att få den under kontroll. Men vad?
Vid min ankomst till Santiago mötte jag en surmulen ambassadör. Edelstam såg inget vettigt motiv för mitt besök. Han hade kommenterat telegrammet från UD som aviserat honom om besöket med att ”här behöver vi soldater, inga utrikesråd”. (Min tjänstetitel.)
Jag bad Edelstam begära ett besök för honom och mig hos en hög tjänstemani det chilenska utrikesdepartementet.
Först nästa morgon kom svaret: Jag var välkommen klockan elva. Ensam. Mitt svar blev att om ambassadören inte är välkommen åtfölja mig, så tar jag tillbaka min begäran om samtal och avreser på eftermiddagen till Stockholm. På detta besked svarades efter en stund att protokollchefen i Chilenska UD – inte den politiska tjänsteman jag bett få träffa – önskade besöka mig på ambassaden omgående. Jag välkomnade honom till ambassadörens residens.
Under tiden hade telegram inlöpt från Stockholm att Chiles ambassadör besökt UD och på uppdrag av sin regering förklarat ambassadör Edelstam ”Persona non grata” med omedelbar verkan. Chiles regering erkände honom inte längre som Sveriges ambassadör.
///Chiles åtgärd att utvisa Edelstam befriade svenska regeringen från nödvändigheten att hemkalla honom. En ohållbar situation hade fått en bekväm lösning, där Chile framstod som boven i dramat. Edelstam kunde nu resa land och rike runt och hyllas som en hjälte av sina ungdomliga anhängare.
Våra förbindelser förblev frusna under resten av Pinochets regim. Ambassadören förestods av en chargé dáffaires, till dess ambassadörsposten återbesattes sedan diktaturen upphört och demokrati återställts.”
Harald Edelstam var en ovanlig diplomattyp. Han lät inte sina humanitära passioner tyglas av instruktioner och sedvänjor. Han anförtroddes efter Santiago ambassadörsposten i Algeriet, ett land av då betydande intresse för Sverige, en post som jag tidigare på egen begäran upprätthållit. På det personliga planet hade Harald och jag – 10 år yngre – goda förbindelser. Hans första fru var dotter till en av min fars bästa vänner. Om
uppriktigheten i Haralds humanitära
inställning hyser jag inget tvivel, men ifrågasätter tidvis hans omdöme.

WILHELM WACHTMEISTER

Wilhelm Wachtmeister är ambassadör. Han har bland annat varit chef för utrikesdepartementets politiska avdelning 1968-74 och
ambassadör i Washington 1974-89. De sista åren som sändebud var han doyen (""den äldste"") för diplomatiska kåren där.