För en vecka sedan avgick Fidel Castro som Kubas president. Dagen efter skrev jag en artikel i Aftonbladet med en analys om vilken betydelse detta får för Kuba. Jag skrev att Raúl Castro skulle ta över presidentposten, och att allt som nu sker är planerat sedan länge av Fidel Castro. Min slutsats var: ”Fidel Castro kommer fortfarande att finnas kvar i bakgrunden som ideologisk ledare.” Under söndagen visade det sig att min analys var 100 procent korrekt. Raúl Castro blev president. Från sjuksängen dirigerade storebror Fidel Castro hela upplägget.

Det är därför jag med en tung suck tar del av gårdagens debattartikel här på Sidan 4, där liberalen Mae Liz Orrego Rodríguez skriver att mina slutsatser är kränkande och anklagar mig för att idealisera. Jag om någon är mycket medveten om vilka svårigheter Orrego Rodríguez och hennes familj genomlidit i Kuba. Ända sedan 1980-talet har jag som journalist rest och rapporterat från Kuba. Men det är en journalists plikt att tala med alla sidor i en konflikt. Jag har därför även intervjuat samtliga ledande personer inom den kubanska regimen. En av dessa är Fidel Castro.

Orrego Rodríguez försöker nu placera mig i samma ideologiska gäng som vänsterpartisten Eva Björklund och Kubakramaren Dogge Doggelito. Det som framför allt retat Orrego Rodríguez är att jag lyckades få den sista svenska intervjun med Fidel Castro och att jag berättat om detta möte i ett flertal medier.

Den som läser min fackbok om Kuba inser att jag inte ägnar mig åt någon idealisering. Kuba är ett journalistiskt uppdrag för mig. Inget annat. Jag har aldrig haft någon politisk agenda, jag har aldrig varit lierad med någon av alla de grupperingar som ser Kubafrågan som sin. Det är därför det är så trist med gårdagens påhopp som innebär att Orrego Rodríguez gör precis som sina motståndare och resonerar: ”Är du inte med oss, är du mot oss.”

THOMAS GUSTAFSSON
Journalist på Aftonbladet,
hispanist och författare till fackboken ”KUBA”.