I dag kommer ett antal framstående forskare att ta emot sina Nobelpris i Konserthuset i Stockholm. Själv hade jag, som senaste svensk, äran att få medicinpriset för nio år sedan. Priset i sig är naturligtvis inte så viktigt, däremot kan det vara ett mått på hur framgångsrik forskningen är i ett land.
Forskning är inte bara viktig för oss inom akademin - det är en ödesfråga för hela vårt land. Under det gångna århundradet skedde enorma vetenskapliga framsteg med åtföljande förbättringar av hälsan och livskvaliteten. Denna utveckling kommer säkert att fortsätta i minst samma takt framöver. Den vetenskapliga forskningens konkurrenskraft kommer därför att i allt högre grad påverka framstegstakten i olika delar av världen.

Tyvärr har svensk forskning redan visat tecken på att halka efter i den internationella konkurrensen, och mycket tyder på att vi bara befinner oss i början av en rejäl utförsbacke. Hittills har vår eftersläpning varit mest tydlig i relation till USA, men i framtiden kommer Asien, och kanske då främst Kina och Indien, troligen i fatt och kommer nog i längden att överflygla även USA.
Den svenska eftersläpningen har flera orsaker. En anledning är att de som fördelar resurserna tror att de kan förutspå var forskningsgenombrotten kommer att ske. Stora institutioner som vetenskapsrådet och Stiftelsen för strategisk forskning har valt att koncentrera satsningarna på ett fåtal högriskprojekt. Bland annat hyser man en övertro på bildningen av "forskarkonsortier". Det är en lika smart strategi som om AP-fonderna enbart skulle satsa på högriskaktier. Denna lättsinniga storsatsning leder samtidigt till motsvarande minskning på andra områden. Om fem till tio år kommer detta nog att framstå som en mycket dyrköpt läxa.
Villkoren för forskare är ett annat problem. Jag kan förstå de toppstudenter som i dag ratar den akademiska karriären till förmån för exempelvis affärsvärlden. Unga forskare möter ofta en osäker arbetsmarknad med vikariat och projektanställningar och belönas för det med låga löner. Den som i stället väljer att läsa på exempelvis Handelshögskolan har en säker karriär framför sig och tjänar mycket pengar. Detta systemfel består år efter år trots att det för samhället naturligtvis är bättre om de skarpaste hjärnorna söker sig till universiteten.

Men framförallt är skillnaden mellan en forskares resurser nu och för ett halvsekel sedan betydande. Det beror till stor del på är att våra politiker har blandat samman forsknings- och regionalpolitik och startat en stor mängd mindre högskolor och universitet ute i landet. Forskningsresurserna har därigenom kommit att minskas på äldre lärosäten samtidigt som nya lärosäten försetts med forskartjänster med kanske än mer otillräckliga resurser.
Detta har lett till en sådan utspädning att de enskilda forskarna numera nödgas ägna en betydande del av sin dyrbara tid att söka forskningsanslag, till och med för att betala sina egna löner. Detta leder bland annat till en rädsla för att satsa på långsiktiga projekt, då en bristande redovisning av publikationer vid något ansökningstillfälle kan leda till avslag på ansökningen.

I ett försök att öka sina överlevnadschanser har en del forskare också valt att - sedan en vetenskaplig artikel blivit accepterad för publikation - gå ut till medierna och rapportera sina fynd i förenklad och mera klatschig form. Det leder till övertramp, ibland så uppenbara att de genomskådas av allmänheten, vilket kastar ett löjets skimmer över hela forskarvärlden. Härom månaden skrev tidningarna exempelvis på svaga forskningsgrunder att: "Fysisk träning ökar intelligensen".
Jag har själv kunnat se hur resurserna har krympt under mina dryga 60 år inom akademin. När jag som ung forskare på 1950-talet valde att byta forskningsinriktning fick jag, trots att jag helt saknade meriter inom mitt nya område, tillräckligt med pengar för att anställa två kemiingenjörer, två laboratorieassistenter och ett par doktorander. Det gjorde att forskningen gick mycket snabbt framåt. Under bara tre år gjorde vi de fynd och publikationer som var huvudskälet till att jag drygt fyrtio år senare belönades med Nobelpriset. I dag kan en ung forskare på sin höjd räkna med en enda laboratorieassistent.
Jag hade omöjligen kunnat få Nobelpriset under sådana förhållanden.