Då har det alltså återigen blivit dags att karikera profeten Mohammed. Den här gången är det konstnären Lars Vilks som varit framme och satt ett profethuvud på en hundkropp. Verket plockades bort efter att de ansvariga fattat vad det var frågan om.
Enligt min mening ett korrekt beslut. Inte för att Vilks inte får rita det han vill. Jag är tvärtom en benhård försvarare av den konstnärliga friheten. Jag kompromissar inte en tum. Det är i stället säkerhetsaspekten som gör mig orolig. Konsten existerar inte i ett
vakuum.
Visst finns det gränser för vad man får och inte får göra inom konsten. Oskrivna regler. Man får inte skriva en hyllningsdikt till Adolf Hitler till exempel. Juridiskt sett kan detta vara möjligt. Men etiskt och publicistiskt kan det erbjuda vissa svårigheter. Jag tror inte heller att den totala yttrandefriheten är möjlig att genomföra. Principiellt, ja, men i praktiken, nej. Det kommer alltid att finnas fog för överväganden, kompromisser, naggningar i kanten.

För muslimer, inklusive mig själv, är profeten helig. Heligare än änglarna. Heligare än helgonen. Jag blev smått kränkt av Vilks teckningar eftersom det inte finns någonting i himlen eller på jorden som är mig kärare än Mohammed. Jag har svårt att tänka på honom utan att bli rörd. När jag talar om honom är det alltid med den största vördnad. Men samtidigt som jag blir sårad förstår jag att Vilks aldrig kan förstå dessa känslor. Vi muslimer har fostrats till att älska profeten genom dikter, berättelser och djupandliga
erfarenheter. Men den som befinner sig utanför denna ”magiska” sfär av kärlek kan aldrig dela våra känslor utom i en ytlig mening. Det är i detta ljus man måste se Vilks bild av profeten. Det är ett utifrånperspektiv från en man utan en egen emotionell och religiös upplevelse.

Vilks påstår att han vill ”kartlägga konstvärldens ideologiska grunder och dess fördomar”. Det tror jag inte ett dugg på. Vilks är med all sannolikhet ute efter uppmärksamhet. Han är exhibitionist. Men det är inte det saken gäller. Vem är inte exhibitionist? Jag längtar själv efter att se mina dikter uppklistrade på landets alla reklampelare. Huvudfrågan rör snarare Vilks frihet att kränka mig och andra muslimer. Hans frihet att häda. Hans frihet att vara egotrippad och exhibitionistisk. Den friheten försvarar jag helt och fullt. Det gör jag inte bara i egenskap av ”västerlänning” och ”demokrat” utan även som god muslim.
Vi får inte glömma att profeten Mohammed själv ansågs för en hädare och fridstörare. Han förföljdes, torterades och förlöjligades. Det gick så långt att han kördes ut ur staden Mecka på grund av sina uttalanden om gudarna. Även hans lärjungar utsattes för spott och spe. Några avrättades. Vad var deras brott? Hädelse. Dagens muslimer bör inte uppföra sig som dåtidens herremän i Mecka. Den frihet som vi vill ha för oss själva bör vi inte förvägra andra. Liksom Mohammed hade rätt att häda då, så har andra den rätten nu.
Men att försvara rätten att häda är inte detsamma som att hålla med om vad som sägs. Jag håller inte med om Vilks beskrivningar av Mohammed. Den är vitt skild av min egen som är präglad av glödande kärlek och djupaste vördnad. Att försvara rätten att häda betyder inte heller att man bör göra det i tid och otid.

Både Jesus och Mohammed inledde sina banor som hädare. De vägrade att kompromissa och tog konsekvenserna. Vi vet vad evangelierna har att säga om hur det gick för Jesus. Mohammed blev i sin tur stenad i staden Taif. Dessa två hade ett viktigt budskap att komma med. Frågan är om Vilks skisser är värda att lida för. Jag tror inte det. Vilks själv skulle nog inte vilja utgjuta en droppe blod för sin byrackas skull. Än mindre någon annan. Till exempel en museiintendent. Vilks är inte heller en profet. Han vill inte grunda en ny religion. Han har egentligen ingenting viktigt att säga. Han vill bara ha lite uppmärksamhet. Det har han fått. Gott.

Det är förbannat synd att det ska behöva vara farligt att hänga upp några fåniga Mohammedteckningar på en hembygdsgård. Men så ser verkligheten ut just nu. Ingen kan fly från den politiska verkligheten. Det pågår fullt krig i Irak och Afghanistan. Folk dör. Det är inte svårt att se att dessa i sig harmlösa alster skulle kunna bli en bricka i detta livsfarliga spel. Principen om rätten att häda står orubbligt fast. Men vi kan inte bete oss som oresonliga principryttare. Vi bör också vara kloka, ansvarskännande och pragmatiska när det krävs.

MOHAMED OMAR

Mohamed Omar är poet och chefredaktör för tidskriften Minaret. Han har just avslutat en samling kärleksdikter tillägnade profeten. Hans egen bild av profeten är som en fantasyhjälte begåvad med både visdom, övernaturliga förmågor och mod, såsom ”Sagan om ringens” Gandalf och Aragorn i ett. De hinduiska gudabilderna kommer också nära Omars syn, till exempel Krishna eller Kalki på sin vita häst.