Jag blir attackerad för att jag är jude

Publicerad
Uppdaterad
Förr märkte jag knappt av antisemitismen annat än i filmer och böcker. Men samhällsklimatet har förändrats och känslan jag lämnas med är en svårbeskrivlig blandning av ilska och skam som förstärks för varje kränkning. Det skriver i dag JONATHAN LEMAN som anser att det är dags att göra upp med bilden av rasisten som en rakad vit ung man med bombarjacka.

"Judesvin", ropar den

unge killen på bussen. Alla i bakdelen av buss 690 tystnar. Jag får ett slag i solar plexus av historiens vingslag. Förr märkte jag knappt av antisemitismen annat än i filmer och böcker. Men samhällsklimatet har förändrats och känslan jag lämnas med är en svårbeskrivlig blandning av ilska och skam som förstärks för varje kränkning; varje gång någon identifierat mig med ofattbar precision och angripit mig med förolämpningar. Dessa personer har haft alla möjliga etniska ursprung. Egentligen spelar det ingen roll vilken hudfärg eller vilket ursprung en rasist har. Men det är tid att göra upp med bilden av rasisten som en rakad vit ung man med bombarjacka. Några exempel på vad jag har varit med om: Jonathan Leman * Under en kall väntan på nattbussen från Mörby förra vintern får en alkoholist syn på mig och börjar likt Mel Gibson ropa att mitt folk är roten till alla krig. * I somras var jag och en vän på väg till en efterfest på Grev Turegatan. En kille som inte på något sätt såg ut som en högerextremist utan mer som en trendriktigt svidad kille på väg hem från en kväll på någon klubb kring Stureplan börjar ropa "JUDEN RAUS" efter oss. * När jag arbetade i en butik i Solna var en grupp ungdomar med ursprung i Mellanöstern inne och ställde frågor om våra produkter. Efter en stund säger en av dem "Kom, vi drar, ser du inte att han är jude" till sitt sällskap så att jag som står bara en liten bit därifrån hör alltihopa. * Den obehagligaste incidenten jag varit med om var en eftermiddag i april då en ung man med afrikanskt ursprung kliver på en buss mellan Nacka och Slussen, och sätter sig på andra sidan mittgången. Jag hör ett mumlande samtidigt som jag ser att han då och då stirrar på mig en stund och sedan tittar bort igen. Efter en stund upptäckter jag att han repeterar ett mantra. Jag blir förstenad. "I hate the jew! I hate the jew!" Min chock avtar något och jag ber honom hålla käft. Den unge mannen blir bara mer högljudd och ställer sig efter en stund upp och vrålar om hur jag är skyldig till händelser i Uganda. Jag förklarar förgäves att jag inte har haft något med Uganda att göra. Hans aggressiva kroppsspråk gör mig rädd för att han när som helst kan smälla till mig. Hela den bakre delen av bussen är chockad, men ingen säger något. När jag alldeles svag i benen och skräckslagen kliver av bussen vid Slussen samtidigt som jag pratar med polisen i telefon fortsätter mannen sina haranger. Sedan händer något fantastiskt då en kvinna, även hon av afrikanskt ursprung, går fram och ryter till mot min belackare som antingen började skämmas eller tröttnar på att trakassera mig och går sin väg. * För ett par veckor sedan stötte jag på två popkillar på Södermalmstorg som gastade att de hatar judar och att det fanns för mycket judar i den här stan. Jag börjar tala lite med de unga killarna och får höra att judar har den egentliga makten i Sverige och får frågan om jag inte själv är en "alliansjude"? Vad är en sån, frågar jag? En som har i uppdrag att värva nya judar, får jag höra. Killarna hävdar med bestämdhet att de inte är rasister utan bara kritiserar Israel.

När jag berättar för människor

om dessa och andra uttryck för antisemitism som jag själv upplevt möts jag oftast av oförståelse. "Men, dom är väl bara arga på Israel" eller "Hade du provocerat dom"? Antisemitismen uppfattas som ett avslutat kapitel eftersom det oftast bara tas upp i samband med andra världskriget. Att det idag saknas medvetenhet om att judehatet lever och frodas oroar mig och därför hoppas jag att vår nya regering ser det betydelsefulla i att ha historia som kärnämne och att detta realiseras genom den större gymnasiereform Jan Björklund flaggat för.

Det viktigaste är dock

att lärare och skolledare inte skyr ämnet. Idag är det mer relevant att när man talar om Förintelsen lägga fokus på att verkligen syna den antijudiska idétraditionen än att memorera namn och årtal. Man bör använda historia och samhällskunskap till att föra djupare diskussioner om vad det var som fick de goda idéerna att tappa fotfästet och hur de goda idéerna angrips även i dagens samhälle. Ett konkret exempel är att läsa delar av Sion vises protokoll, titta på hur det användes av Hitler under andra världskriget och sedan visa hur samma konspirationsteorier sprids idag, genom exempel olika webbplatser. En annan aktivitet skulle kunna vara att redogöra för olika kontroversiella påståenden och resonera kring huruvida dessa är uttryck för judehat eller för Israelkritik.

"Judesvin", ropar den unge

killen på bussen. Alla i bakre delen tystnar. För knappt två år sedan fick jag lyssna på när en grupp "nationella" ungdomar i åldern 20-25 sitter och talar om hur judarna styr allt från media till Coca-Cola under en nattbussfärd till Vallentuna. Jag bad gruppen fortsätta samtalet hemma varpå jag fick höra. "Är du jude eller?" och just detta historiska eko - "Judesvin"! Om vi inte pratar med våra ungdomar om ett historiskt hat blir vi svarslösa när det briserar på nytt. De senaste två åren har jag hört ekot spridas långt utanför en liten grupp "nationella" ungdomar med bombarjackor och grova kängor. Ekot måste överröstas innan historien biter oss i svansen. JONATHAN LEMAN Jonathan är 25 år, studerar till gymnasielärare och bor i Stockholm.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida

Mest läst i dag