Många pappor har inte valt att bli föräldrar. De lever i ett pliktmässigt faderskap med djupa anknytningsproblem. Men ämnet är tabu. Därför verkar det oförklarligt att män kan lämna sina barn. Alltför många barn växer upp som faderlösa, problembarn, BUP-fall. Situationen vore annorlunda om samhället kunde stödja ofrivilliga pappor. För mäns problem vid en oönskad graviditet ignoreras.
Du har nog hört talas om en barnlängtande kvinna som möter en blåögd man och blir gravid. Jag är en sådan man. Visst kan man säga att jag borde skylla mig själv. Men skapar skuldkänslor en bra pappa? Vad händer sen, när barnet föds och förtjänar all kärlek i världen? När föräldraansvaret ska axlas?
För hundra år sedan var det kvinnor som drabbades av ofrivilligt föräldraskap. Följderna med utstötning, abortskador, självmord och barnadråp ledde till kvinnors självklara rätt till sina kroppar, makten över reproduktionen och en kraftfull mödravård. Vilket naturligtvis är lysande. Individens dröm om barn har vuxit ur rättigheterna, och blivit central i vår kultur. En negativ konsekvens är ofrivilliga faderskap.

Kan det vara rätt att utnyttja någon för sin barnlängtan? De värsta fallen är inget annat än fortplantningsbedrägeri. Vi har radikala familjelagar där barn kommer till på innovativa sätt. Men viljeprincipen gäller inte för alla. Vissa föräldraskap är tvångsbaserade. Det var knappast syftet, när kvinnor kämpade för sina rättigheter.
Pappor som inte fungerar stämplas som svikare. I min egen kamp för att bli en bra pappa, gick det flera år innan jag förstod att problemen handlade om mer än personlig otur. I sökandet efter hjälp hittade jag psykologer som betraktar män som avelsdjur, rådgivare som uppmuntrar kvinnor att lura till sig en graviditet, och attityden att en mans nej aldrig är ett nej. I sina texter om föräldraskap suddar Socialstyrelsen bort det ena könet. Kvinnoorganisationen tyckte inte att män skulle ha hjälp. Till och med den stora pappaföreningen betraktar de ofrivilliga som infantila. Och kvinnor görs till passiva offer inom ett område där de har ensam beslutsrätt. Det är inte att ge människor verktyg för ansvar.

Barnens bästa glöms ibland bort när de ska tillverkas. Medan föräldralyckan ska uppfyllas, så ger ett ofrivilligt faderskap en usel start i barnets liv. I dag vet vi att en förälders anknytningsproblem kan drabba barnet hårt. Det tar många år att skapa stabilitet i en påtvingad relation. Men där mammor erbjuds evidensbaserade metoder för att identifiera och behandla depressioner, så får pappor i bästa fall en nick i förbifarten.
Finns då lösningar på detta utbredda men dolda samhällsproblem? Jag menar att barn behöver sina pappor. Därför efterlyser jag ett könsneutralt stöd för att bygga upp fungerande föräldraskap.
Jag vill också föreslå nya principer för ekonomiskt ansvar.
Samhället behöver förtydliga pappors värde. Ska de fungera som föräldrar eller begränsas till att vara plånböcker?
Ofrivilligt föräldraskap är verkligen livets överkurs. Men när män drabbas, möts de med skam- och skuldbelägganden. Människor dör fortfarande av ofrivilligt föräldraskap. Känner du till de misshandelsfall, mordförsök och självmord som sker runt ofrivilligt faderskap? Troligen inte, eftersom ingen pratar om saken. Detta trots att barnets bästa, familjerätt och suicidprevention har högsta prioritet i vårt samhälle. Forskningen missar dessa pappor, vården ser förbi dem, samhällsstödet rynkar oförstående på ögonbrynen och myndigheterna blundar.
I dag har mitt barn och jag en fin och nära relation, även om vägen dit var tuff. Men genom att bryta tabut och diskutera män som blir pappor mot sin vilja, hoppas jag att färre barn kommer att växa upp med frånvarande fäder.


PELLE FILIPSSON