Jag heter Madeleine och jag är hemmafru. Låter som början på ett AA-möte, något skamligt. Varför har ordet hemmafru fått en negativ klang? Det sägs ofta att uppfostra och vägleda våra barn är den viktigaste uppgiften vi har, vi föräldrar. Att jag har fått möjligheten att kunna göra detta på heltid med mina döttrar, i dag sju och nio år gamla, ser jag som en enorm lyx, även om det inte var självvalt från början. Skulle fler föräldrar vilja vara hemma på heltid, om ekonomin skulle tillåta det? Har svenska barnfamiljer egentligen någon valmöjlighet? På 60-talet fanns en valfrihet, att kunna vara hemmafru i Sverige, men de politiker som svenska folket valt har sett till att valmöjligheten inte ska finnas. Man kan inte tro att en modell – heltidsarbete för alla småbarnsföräldrar – ska passa alla! Att samtidigt försöka hitta en harmoni och balans i familjen ser jag som oerhört svårt. Jag tror att priset för det blir högt och att det är barnen som får betala detta pris.

Man påverkas av stereotyper

och av vad andra förväntar sig av en, men jag är övertygad om att det är viktigt för varje familj i Sverige att få mer valfrihet att påverka sitt och sin familjs liv, efter vad som passar just dem bäst. Det finns all anledning att stanna upp och verkligen diskutera sin familjesituation med sin partner och både göra en kortsiktig och långsiktig plan. Livet går ju inte i repris så det är bäst att försöka göra det bästa av det. Det är viktigt för varje familj att kunna välja själva. Min erfarenhet av att vara hemmafru i Sverige var att jag möttes av en viss misstänksamhet. "Hur kan man bara vara hemma?", "Vad är det för fel på henne?", "Du kommer att förlora din identitet". Identiteten har varit stark sedan barnsben, så den är det inga problem med.

År 2003 flyttade vår familj

till Palo Alto i Kalifornien, USA. Här kändes det fullständigt naturligt att vara hemmafru. Här har familjerna större valfrihet att kunna välja ifall bägge föräldrarna, eller bara en, ska jobba. Cirka 40 procent av föräldrarna i våra döttrars skola har valt att ha en förälder hemma. Oftast är det mamman, men en och annan hemmapappa finns också. Naturligtvis är det en ekonomisk fråga, men med tanke på att dagis här kostar cirka 10 000 kronor per månad och barn undrar jag hur folk har råd med att bägge föräldrarna jobbar. Dagis är inte subventionerat från staten här, som i Sverige. De mammor som väljer att jobba har talat om för mig att det helt och hållet har att göra med att de vill jobba. Genom att anlita nanny eller dagis fungerar det för deras familjer. De väljer själva, vilket jag tycker låter lysande.

Att som svensk hamna i USA

är intressant. Här är det självklart att vara individualist. Både jag och min man känner en stor frihet i att inte behöva "följa mönstret" och försvara våra handlingar. Vi gör det som känns mest rätt för vår familj och vi kände oss accepterade från första början. Amerikanerna har lättare än vi svenskar att respektera varandras olikheter och ser dessa som berikande. Ha i åtanke att vi bor på en av de mest liberala platserna i USA. Jag kan inte uttala mig om de mer konservativa delarna. Amerikanen är vänlig och väluppfostrad. Min pappa, som varit på besök många gånger, tycker att det är som att "komma tillbaka till Sverige på 50-talet". Folk stannar och pratar, vill hjälpa till om de kan och tar sig tid att uppmuntra sina medmänniskor. Inte alls ytligt, utan uppriktigt.

Jag är mycket stolt över att vara svensk,

tro inte annat. Vi svenskar borde våga vara mer stolta över oss själva och oftare slå oss för bröstet. I amerikanens ögon är vi ärliga, hårt arbetande (!), mångsidiga, framgångsrika inom många områden, från forskning till idrott, och naturligtvis anses vi vara snygga! Det där ryktet om sex vill jag inte ens ta upp! De största skillnaderna mellan att vara hemmafru i Sverige och hemmafru i Amerika är nog, för det första, att alla familjer här är väldigt delaktiga i skolan. Hela skolverksamheten bygger på samarbetet mellan hemmen och skolan. Våra barn går i vanlig kommunal skola (Public Elementary School) och stämningen är så fin. Varje familj bidrar med cirka en timme per vecka i sitt barns klass. Jag har anmält mig som volontär och får instruktioner av lärarna om vad de behöver hjälp med. Det kan handla om allt från stavning och rätta prov till att hjälpa till i biblioteket. Det roliga är att alla hjälper till, och det skapar en vikänsla för vi lär ju känna varandra så mycket mer. Ingen försöker smita undan och skylla på att de inte har tid – det är självklart för amerikanen att bidra med sin tid.

Den andra stora skillnaden

är att alla skolbarn har så många aktiviteter på sin fritid. Det krävs att en förälder, eller en nanny/ibland inhyrd pensionär, skjutsar barnen till de olika aktiviteterna. Vi nöjde oss med en aktivitet förra terminen, fotboll (soccer), och det var inte bara att skjutsa dit barnen och sedan komma och hämta dem en timme senare, nej, jag fick sy hörnflaggor och göra scheman och min man var domare. Återigen krävs det att hela familjen är engagerad, och det är mycket tidskrävande men också väldigt roligt och givande. Jag har dock sagt till mina amerikanska vänner att jag tycker att de stressar sina barn med att anmäla dem till ibland fem olika aktiviteter per vecka. Jag tror att det är viktigt att barnen får leka fria lekar, inte bara styras av vuxna.

Sist, men inte minst,

så saknas också den "svenska avundsjukan". Var kommer den ifrån? MADELEINE EKHOLM Madeleine Ekholm är hemmafru i Palo Alto, Kalifornien. I kväll har tv-serien "Desperate housewives" Sverigepremiär.