Aje Carlbom tillbakavisar att islamfobi skulle utgöra ett problem som samhället bör komma till rätta med. Mot bakgrund av att vi sedan 2010 har ett antimuslimskt riksdagsparti och de studier som visar att diskriminering mot muslimer förekommer i rättsväsendet och på arbets- och bostadsmarknaden ter sig inlägget besynnerligt. Jag är ense med Carlbom i att problemet inte ska överdrivas och har i en studie från 2010 påpekat att antimuslimska attityder minskar bland vissa befolkningskategorier, särskilt bland unga kvinnor i större städer. Det betyder inte att vi bör bortse från de problem som finns, åtminstone inte om vi vill främja en utveckling mot ett solidariskt och rättvist samhälle. Då duger det inte att som Fredrik Ekelund i DN avfärda islamofobi som ett "flumbegrepp" som stör det bekvämare samtalet om hur problematiska muslimer är.

Islamofobi benämner historiskt, socialt och politiskt reproducerade fördomar om och aversioner mot muslimer och de handlingar och praktiker som angriper, exkluderar eller diskriminerar människor på basis av att de är eller föreställs vara muslimer. Islamofobi har således inget med religionskritik att göra. De flesta hatbrott begås av förövare som inte känner den angripne och mig veterligt är det få muslimer som blivit förbigångna på arbetsmarknaden först efter att personaladministratören har ringt upp för att fråga om och i så fall på vilket sätt den arbetssökande är religiös och hur han eller hon ställer sig till det ena eller andra religionsfilosofiska spörsmålet. Islamofobi är precis som antisemitism, antiziganism, homofobi och rasism en social verklighet som knappast försvinner om vi tar bort begreppet eller förminskar allvaret.

I en färsk studie visar Shahram Khosravi (2011) att muslimer kan undgå diskriminering om de byter till ett ickemuslimskt namn. Det blev lättare att få arbete, vänner och att resa. De blev tagna på större allvar och deras barn löpte mindre risk att bli mobbade. Resultaten understöds av kvantitativa studier. Mahmood Arai och Peter Skogman (2009) har visat att personer som bytt från ett islamiskt till ett svenskt eller neutralt namn hade högre inkomster än de som behållit sina muslimska namn och Magnus Carlsson (2009) visar att en person med svenskt namn har 50 procent större chans att få ett arbete jämfört med en person med samma kvalifikationer men muslimskt namn. För mig indikerar detta att det finns en problematik som förtjänar att tas på allvar.

Carlbom drar en särskild växel på Brottsförebyggande rådets rapport "Hatbrott 2010" (BRÅ 2011:8), inte för att de islamofobiska hatbrotten enligt den statistiken faktiskt ökade jämfört med 2009, utan för att påpeka att främlingsfientliga och rasistiska hatbrott är betydligt fler. Själv är jag inte lika säker på att främlingsfientliga och antimuslimska hatbrott är så enkla att skilja åt och finner BRÅ:s klassificering av islamofobiska hatbrott som antireligiösa problematisk. Islamofobiska aversioner riktar sig inte nödvändigtvis mot islam som religion, utan mot människor som representanter för ett förställt och negativt laddat kollektiv. Det bör också betonas att BRÅ inte för statistik över antalet hatbrott som begås utan antalet brott som anmälts och identifierats på ett visst sätt.

Som BRÅ påpekar kan anmälningsbenägenheten påverkas av faktorer som att den utsatte skäms, räds repressalier, fruktar att inte bli tagen på allvar eller misstror att en anmälan leder till något gott. För vissa hatbrottsoffer tillkommer särskilda svårigheter. En homosexuell kan dra sig för att "komma ut" inför polisen och det är inte givet att en svart person uppfattar poliskåren som fri från rasistiska attityder. En studie av diskriminering i rättsprocessen (BRÅ 2008:4) visade att det inom rättsväsendet (polis, åklagare, advokater, domare, nämndemän) fanns generaliserande stereotypiseringar kring minoritetsgrupper och personer med utländsk bakgrund. Det gällde särskilt romer, östeuropéer, svarta och muslimer, som i högre grad än personer från majoritetsbefolkningen riskerade att bli bemötta på ett nedvärderande och respektlöst sätt, vilket påverkade deras möjligheter att få sin sak prövad på likvärdiga villkor som andra samhällsmedlemmar. Föga förvånande tycks muslimers benägenhet att anmäla hatbrott låg, varför forskningen får använda andra metoder.

I en intervjubaserad studie av 250 muslimer fann Mehrako Masifi att en majoritet utsatts för trakasserier, hot om våld eller våld på offentlig plats av för dem okända personer. 70 procent av de utsatta var kvinnor med slöja. Vanligast var verbala tillmälen: "påskkärring", "terrorist", "åk hem". Ibland gick det längre. Personer de inte kände hade försökt eller lyckats slita av dem slöjan, knuffats, blockerat vägen, sprutat ner dem med öl eller kastat saker på dem. 15 procent hade hotats med fysiskt våld och 10 procent hade utsatts för våldsamma övergrepp på offentlig plats. Nästan ingen gick till polisen. För att motverka den situationen behöver samhället visa att islamofobi tas på allvar.

Mattias Gardell är professor i religionshistoria vid Uppsala universitet