En vanlig uppfattning är att islamofobi är ett omfattande problem som samhället måste komma till rätta med. Men tittar man närmare på några av de studier som gjorts för att försöka mäta utbredningen av antiislamiska attityder blir bilden mer nyanserad. Det verkar inte vara så att islamofobi är ett omfångsrikt fenomen som sprider sig som en löpeld i landet. Tvärtom verkar majoriteten av medborgarna vara neutrala, till och med positivt inställda, till muslimer och islam. Talet om att det finns ett utbrett hat mot just muslimer ser ut att vara en alarmistisk överdrift.
I "Hatbrott 2010, rapport 2011:8" framgår att 74 procent av det totala antalet anmälda hatbrott har främlingsfientliga/rasistiska motiv. Näst flest anmälningar, 15 procent, har vad som kallas homofobiska, bifobiska och heterofobiska motiv. På tredje plats återfinns de antireligiösa brotten som utgör 10 procent av de anmälda brotten fördelade på antisemitiska, islamofobiska och antikristna motiv. 1 procent av de anmälda hatbrotten är grundade i så kallad transfobi. Klassisk rasism och olika typer av sexuella trakasserier är alltså utifrån den här statistiken betydligt mer utbredda diskrimineringsformer än islamofobi.
Siffrorna i Mångfaldsbarometern 2011 som sammanfattar attityder till det mest synliga tecknet på islams etablering i landet, slöjan, visar att det finns starkt negativa uppfattningar om burka och niqab men en hög acceptans för hijab. Jämfört med 2010 har andelen som accepterar den vanliga huvudduken ökat från 63 procent till 66 procent. Närmare 87 procent ansåg 2010 att ansiktsslöjan niqab är ett oacceptabelt plagg att bära i till exempel skolan; en siffra som sjunkit till 82 procent i undersökningen från 2011. Acceptansen för mainstreamslöjan har alltså ökat, samtidigt som motståndet mot ansiktsslöjan har minskat. Jag skulle tro att resultatet också motsvarar muslimers uppfattningar. Flertalet av dem anser att ansiktsslöjor är ett uttryck för extremism.
De politiska aktivister som varnar för att islamofobin är ett skenande problem i Sverige verkar alltså ha ett svagt stöd för sina påståenden. Fortfarande finns förvisso en mindre grupp invånare i landet med starkt intolerant inställning till muslimer och islam men sett till helheten är det en i sammanhanget liten grupp. Undersökningarna som tas upp här visar att många medborgare har en positiv eller ganska neutral uppfattning om muslimer och islam. Trots att religionen ofta har figurerat i negativa massmediala sammanhang det senaste decenniet verkar det finns en stor motståndskraft i befolkningen mot att islamofobiska idéer ska få ett stort genomslag.
För egen del tror jag att det är på sin plats att vara försiktig med att överdriva förekomsten av hat i samhället, islamofobi eller annat. Risken med att göra så är att det ger en missvisande bild av situationen; något som kan bidra till att försvaga motivationen för muslimer i deras integrationsprocesser. Det kan också vara till förfång för unga muslimer om de växer upp i ett socialt sammanhang där det sprids en uppfattning om att alla tycker illa om dem när detta i själva verket tycks vara en fördom.
Givetvis är det viktigt att peka på förtryck och underordning. Men det är också betydelsefullt att nyansera bilden av den svenska befolkningens attityder för att undvika överdrifter som skapar problem i stället för att lösa dem. Trots allt tal om motsatsen är Sverige fortfarande ett land som präglas av starka idéer om rättvisa och solidaritet. Såvitt vi vet är sådana värderingar mer utbredda än antiislamiska hållningar.
Aje Carlbom är doktor i socialantropologi vid Malmö Högskola. Han disputerade med en studie av muslimer och multikulturalism i Rosengård.
