Iphonekillar är lika osexiga som lajvare

För mig var det en dag som alla andra. Metallicgrått ute trots att det är i slutet av juli. Äckligt duggregn, semesterbrännan har börjat lossna, kaffet kokar i hjärtat och i hjärnan, en vanlig tisdag eller om det är onsdag och jag går Kungsgatan ner på väg till kontoret.
Jag går den där vägen alldeles för många gånger i veckan.
Ner till jobbet, stämplar in, stämplar ut.
Men det är inte varje dag som det sitter 10- 15 killar i skrangliga tältstolar utanför Teliabutiken på Kungsgatan.
Jag saktar ner takten.
Strunt samma om jag blir sen till jobbet, jag kan ju omöjligen missa den här freakshowen.
Riktar in mig på en kille. Han är helt stelfrusen, ansiktet är rött. Kanske av kyla. Kanske av dålig rengöringsrutin. Hur länge har han suttit där? Har han ätit en enda munsbit sedan Steve Jobs tillkännagav Iphone 4? Är han fortfarande oskuld? Har han någon mamma eller pappa?

Tankarna snurrar i mitt huvud som skakande appar.
Han ser rädd ut, som om killen i tältstolen före honom - han som luktar Clearasil eller om det är Axe eller något mjällschampo - kanske på något magiskt sätt skulle lyckas roffa åt sig den här inbillade brudmagnetstelefonen före honom.
Ja, Iphone 4 är nya R. Kelly, räkor och vitt vin. Det vet alla.
Så småningom kommer jag till kontoret.
Och påminns om alla dem som aldrig skulle få för sig att köa för en telefon.
De köar inte på krogen heller. Knappt i mataffären. De köar inte i livet. Det där korta ordet existerar helt enkelt inte i deras vokabulär. Och de skulle aldrig få för sig att köa för någon teknikpryl.

Men de är lika besatta av Steve Jobs och hans telefon som killarna utanför Teliabutiken.
Jag påminns om säljarkillarna i Acnekläder och reklamarna som highfivar med sina Ipads som de självklart tjackade i USA innan de ens lämnat ritbordet.
De tror på fullt allvar att Ipaden är räddningen på världens problem. Ghandi reinkarnerad i en liten platta som egentligen är en sämre och fulare variant av en dator.
Som om Ipaden lika enkelt som man trycker på "återställ" kan ordna till marknaden så att den blir frodig och fin igen. Tänk vilka otroliga dörrar som kan öppnas med Ipad! Hela magasinbranschen kan räddas!
Det är episkt idiotiskt och naivt.
Och framför allt sorgligt.

För går man på en dejt med en Ipadkille ser man inte hjärtan i hans ögon. Man ser små äpplen.
Något väsentligt saknas där och det är djupt osexigt.
Ändå tror säljarkillarna och reklamarna att de är just sexiga, att deras telefoner och paddar ger dem förtur i raggkön. De skulle förstås ha skrattat åt småkillarna på Kungsgatan. De skulle säga "kortet ligger i baren, ta vad du vill ha" och så skulle de skratta rått en gång till och ragga upp någon ragata i leopardklänning.
Men jag vet inte varför de skrattar egentligen, för det är inte mycket som skiljer säljarmaffian från killarna i tältstolar på Kungsgatan. De har alla fallit offer för Apples sektkultur och, tragiskt nog, förvandlats till vår tids lajvare. De lever i något slags drömvärld. Brynjor, svärd och mjöd är utbytta mot Iphone 4, Ipads och närläsning av Steve Jobs senaste pressmeddelanden.
Men de är fortfarande fast i en dröm.
Jag har inga som helst problem med Apples produkter i sig. De är fina, lättanvända och funkar som de ska. Jag struntar totalt i att Apple med järnhand styr vilka Iphone-appar som godkänns eller inte. Lite diktatur får man räkna med, det behöver inte vara så mycket att gnälla över.

Men jag vill inte ligga med mina appar (kanske tio procent av kontakterna i telefonboken dock) och jag sitter inte med halvbånge och kollar Steve Jobs om och om igen på YouTube.
Att sitta på Kungsgatan en svinkall vardagsmorgon i juli och att highfiva med Ipads är inget annat än barnsligt, världsfrånvänt och patetiskt.
Eller som man säger på internet: Epic fail.

QUETZALA BLANCO

Quetzala Blanco är nöjeschef på Nyheter 24. I vår romandebuterar hon med "Gör vad du vill så länge du inte dödar mig".