Kan en journalist förlora jobbet på grund av sina åsikter i Sverige? Svaret är ja. Jag har just mist uppdraget som chefredaktör för Villaliv eftersom jag bloggat om rättssäkerhet för pappor.
Tidningen startades i våras som en konkurrent till Bonnierägda Vi i villa. Jag fick uppdraget att utforma det redaktionella innehållet och att vara tidningens chefredaktör. Jag tvekade inför uppdraget eftersom jag tar journalistik på allvar och inte ville förknippas med ett "reklamblad". Men jag fick ägaren Fredrik Lindblahds ord på att jag fick utforma artiklar och reportage efter eget huvud - i Villaliv skulle ingen annonsör kunna köpa sig redaktionellt utrymme. Tidningen blev redan efter det första numret väl mottagen av läsarna.

Villaliv var inget heltidsuppdrag, så jag har parallellt skrivit böcker och debatterat rättssäkerhetsfrågor på min privata blogg. Där skriver jag bland annat om barns rätt till båda sina föräldrar, en rätt som i dag förvägras dem genom den regelmässiga avskiljning av pappor som sker ute på landets socialförvaltningar.
En mamma som inte längre vill ha barnens pappa i sitt och barnens liv, har nämligen alla möjligheter att med myndigheternas goda minne bli av med honom. En falsk anklagelse om misshandel eller sexuellt övergrepp accepteras av socialförvaltningar och familjerätter som en bevisad sanning och så får pappan inte lov att träffa barnen under tiden anklagelserna utreds. Detta kan ta många månader och när vårdnadstvisten äntligen når domstol går rätten efter kontinuitetsprincipen och ger ensam vårdnad åt mamman.

Kommentarerna på min blogg delade sig snabbt i två läger - de som var tacksamma för att någon äntligen tog bladet från mun i denna fråga och de som till varje pris vill förhindra dessa sanningar från att komma fram. I radikalfeministernas Sverige får könsmaktsordningen inte ifrågasättas. Män är alltid förövare, kvinnor är alltid offer. Punkt slut.
I stället för att bemöta mina argument vände sig dock några få anonyma fegisar direkt till min uppdragsgivare i akt och mening att få honom att göra sig av med mig. I anonyma mejl utmålades jag som "en som stödjer pedofiler och kränker kvinnor och barn".

Och tidningens ägare Fredrik Lindblahd lät sig skrämmas. I stället för att behandla anonyma hotmejlare som de ryggradslösa kryp de är, så gick han dem till mötes och tvingade mig att stänga min blogg. Jag gick med på det för att få arbetsro att färdigställa boken "Inte utan mina söner" men meddelade samtidigt Lindblahd att jag tänkte ta upp debatten igen när boken kom ut.
Boken kom, jag startade en ny blogg och nya hot trillade ner i mejlboxarna. I tisdags ringde Lindblahd och skrek åt mig att jag "kostat företaget 450 000 kronor i uteblivna annonsintäkter på en förmiddag" och gav mig sparken.
Jag kan nog hitta andra sätt att försörja mig, men det finns några allvarliga komponenter i den här historien som alla borde känna oro inför.
1. Att anonyma mejlare i dessa Facebookstider kan skrämma slag på tidningar och annonsörer med hot om att bojkotta deras produkter.
2. Att tidningsägare som enbart drivs av vinstintressen och är helt utan publicistisk passion, kan tysta obekväma journalister.
Jag lär inte bli den sista som drabbas. Bloggar, twitter, Facebook etc kommer inte att försvinna. Därför gäller det att förhålla sig inte bara till möjligheterna med detta utan också till farorna. Några få människor kan snabbt och enkelt skicka tusentals mejl och sprida falska rykten om en människa. Därför vilar det ett stort ansvar på företagen att stå pall och inte vika sig för minsta kritik, trots vetskapen om att en enda människa kan starta en Facebook-grupp som uppmanar till bojkott av företagets produkter. Det gäller i stället att hitta vägar att nå ut med korrekt information och att ha strategier för hur man ska hantera anonyma förtalsspridare.

Polis och åklagare lyfter nämligen inte ett finger för att spåra upp dem. I mitt fall beslöt åklagaren att inte inleda förundersökning trots att jag menade att det var frågan om grovt förtal. Konsekvensen av åklagarens handlande blir att det i Sverige är tillåtet att med lögner och förtal hindra andra från att uttrycka sin åsikt - en grundlagsstadgad rätt vi alla har.
Måste vi som drabbas anlita egna hackare och privata spaningsföretag för att beivra denna kriminella verksamhet?


INGRID CARLQVIST