Först smäller Mona Sahlin igen dörren med ett hårt besked om att vänsterpartiet "försuttit sin chans" eftersom de inte vill köpa normpolitikens spelregler. Många blir arga, inte minst delar av LO. För även LO har ju beslutat på sin kongress att det där med utgiftstak kanske inte är så mycket att hänga i julgranen, eftersom konsekvenserna av en sådan modell är permanent arbetslöshet. LO vill alltså avskaffa eller ändra taken "i syfte att verka för full sysselsättning och en mer demokratisk styrning". Det är tydligen "oansvarigt".
Men det kan bli dålig stämning i socialdemokraternas VU om man skäller ut Sveriges största löntagarorganisation. Så Mona får göra pressmeddelanden om Lars Ohly i stället. Men medlemmarna i LO och S är inte korkade.
Mona blir utskälld och får göra en halv pudel. "Klart vänstern får vara med", säger hon, "bara de lägger sig platt och accepterar de ekonomiska ramverken". Hon försöker få det att låta som om det handlar om att sätta på sig en ren skjorta. Något som är helt nödvändigt att göra. "Herregud hur skulle det annars se ut!" Att ta något anständigt på sig borde ju inte vara en särskilt stor uppoffring för att få komma in i de fina salongerna, enligt Mona Sahlin. Alla gör det. Ordning och reda!

Käbblet de senaste veckorna har nog framstått obegripligt för de flesta. Många tycker med rätta att Mona varit dum, och att hon borde säga förlåt.
Motivet till varför Sahlin och de gröna rören mobbar ut vänsterpartiet har inte kommit fram. Det beror på att den politiska debatten varit ytlig och okunnig. Floskler om ordning och reda i statsfinanserna har duggat tätt samtidigt som en djupare diskussion om vägvalen för den ekonomiska politiken och vad de innebär, i människors vardag, lyst med sin frånvaro. Vänsterpartiet har alltid tagit stort ansvar för att ena oppositionen. Men vi får inte bli dumlojala, ministerposter har inget egenvärde. Fortsätter Mona Sahlin att driva socialdemokraterna åt höger blir skillnaderna mot alliansens politik inte tillräckliga.

Varför frågar ingen Sahlin hur hon kan tycka att det är ekonomiskt oansvarigt att med näbbar och klor försvara ett system som tillåter ofinansierade skattesänkningar men som sätter käppar i hjulen för nödvändiga välfärdssatsningar tre år i förväg, även om ekonomin tillåter. Budgetlagen är på inget sätt neutral. Det är inte patentet på hur sunda stadsfinanser ska se ut. De regler, där utgiftstaken ingår, kom till under 90-talet, den tid då offentliga resurser snabbt omvandlades till privata. För att gynna denna politik kom det "ramverk" till, som Sahlin och Östros i dag pratar som om det vore en ömtålig arbetarrörelseklenod.
Ramverket har fungerat som det var tänkt. Arbetslösheten har konstant legat på en hög nivå medan målet om full sysselsättning har gömts i Folkets Hus arkiv. Frånvaron av välfärdsreformer har varit påtaglig och klyftorna har ökat. Den offentliga sektorns andel av ekonomin har minskat.
Den rena skjortan som Mona vill trycka ned vänsterpartiet i är en tvångströja för finanspolitiken. "Ramverket" är repet som man surrar fast sig med vid marknadens mast. Politiken abdikerar från ansvar och vägval och låter marknaden styra.

Vi måste kasta ut den orättvisa regeringen Reinfeldt, men vi måste också byta kurs. Det handlar inte bara om att vinna valet, utan om att vinna ett regeringsmandat som kan ge tid att läka såren i välfärden. Folk vill ha en förändring. Med en socialdemokratisk ledning som rör sig mot mitten, riskerar de förväntningarna att komma på skam. När taktiken är att sätta ett samarbetsparti som ogillar arbetsrätten, tycker privatiseringar är finemang och som lägger sig på ungefär samma skattenivå som alliansen, före ett parti som vill ha en seriös diskussion om välfärden och de ekonomiska vägvalen, är det tveksamt om förändringen blir tillräcklig.
Det handlar inte om något så futtigt som att be vänsterpartiet om ursäkt, Mona Sahlin! Det handlar om att ta ansvar för Sverige och det förändringsmandat de egna väljarna ger socialdemokratin. Då räcker det inte med ett halvhjärtat förlåt.
Ett samarbetsprojekt kan inte gå till val på att Östros är duktigare än Borg på att hålla sig till ett manus som marknadsfundamentalister skrivit skrattande hela vägen till banken.
Mona Sahlin måste sätta välfärden först i politiken. Annars får det vara. Så gärna vill jag inte bli ordförande för regeringens ungdomsförbund.

IDA GABRIELSSON
Ida Gabrielsson är ordförande för Ung Vänster. Hon bloggar på ungvanster.blogspot.com.