ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
Nils Petter Sundgren. Foto: Cornelia Nordström
Nils Petter Sundgren. Foto: Cornelia Nordström

"Inför ungdomsfria bioföreställningar"

ANNONS:
Biograferna borde införa 18-årsgräns på utvalda visningar för att värna den mogna publikens filmupplevelser, anser filmkritikern Nils Petter Sundgren.
"Ge föreställningar där man utan att störas av mobiltelefoner, högljutt snack och eller oset av popcorn kan se filmer som stimulerar till inlevelses och eftertanke."
"Alla filmer är inte gjorda för en ungdomspublik - vissa biosalonger borde reserveras för en publik som har fyllt arton år!"
Ska vi ha åldersapartheit på biograferna? Det har väckt uppseende att en engelsk biografägare vill införa en artonårsgräns för bondfilmen "Quantum of Solace" så att publiken kan få se filmen i lugn och ro. Även andra engelska biografägare vill att vissa föreställningar ska förbehållas en något mognare publik som vill gå på bio utan att störas av popcornsätande tonåringar som pratar i mobil under föreställningarna.
För naturligtvis kan man inte avskaffa mobiltelefoner eller popcorn på bio. Biografägaren tjänar mer på en Coca Cola med popcorn än på själva biobiljetten. Så ser också moderna biografers foyéer ut som gigantiska godisbutiker.
Jag kan hålla med Fredrik Strage i DN om att det stökiga är en del av biolivet, i varje fall det ungdomliga. Min egen barndoms söndagsmatinéer var livfulla - ungar som bråkade och kastade kolapapper, djup inlevelse i Tarzans äventyr, hånflin åt utdragna kärleksscener. De första bioupplevelserna var häftiga barnkalas, lyckligt fria från föräldrar och lärare.

Biografen betraktades länge på många håll med skepsis, eftersom de flesta filmer gjordes för en illiterat publik, som lätt kunde lära sig dumheter. Jag glömmer aldrig bort en svensk filmdistributör som bjöd några av oss kritiker på ett glas på Carltons terrass i Cannes. Ni skriver skit om mina filmer. Men det gör ingenting, för min publik kan inte läsa. Skål, grabbar!
Det fanns i varje fall i den mer inskränkta delen av borgerskapet ett klassförakt för biografen. Jag hade klasskamrater som inte fick gå på söndagsmatinéerna, för då skulle fina barn stanna hemma och ha tråkigt.
Ibland kan publikens reaktion vara ett äventyr för sig. Som när jag såg westernfilm på utomhusbio i Afrika. Inlevelsen var total och publikens entusiasm nådde klimax när en åskådare drog fram sin revolver och sköt ett skott i luften. Knallsuccé eller Stimmungskanone som det heter på tyska.

Den intensivaste publikreaktion
jag varit med om i Sverige var på en föreställning av "Fucking Åmål" en helt vanlig kväll på biografen Astoria. De många unga tjejerna i publiken applåderade och hejade under de tuffaste scenerna. Några skanderade replikerna som de hade lärt sig utantill. Det var litet av "Singalong Sound of Music".
När man går med barn på bio är det ofta roligare att titta på dem än på själva filmen. Vill det sig väl får man kanske se hur en blivande filmälskare föds. Så har en livslång kärlek börjat för många, inte minst för mig. Jag gick flitigt på söndagsmatinéer från femårsåldern och framåt, helst på båda föreställningarna, både klockan ett och tre.
Biografen är både dagis, katedral och bordell. Alla filmer är inte gjorda för en ungdomspublik och det är ingen orimlig tanke att ge föreställningar där man utan att störas av mobiltelefoner, högljutt snack och eller oset av popcorn kan se filmer som stimulerar till inlevelses och eftertanke. Vissa biosalonger borde reserveras för en publik som har fyllt arton år!
Men de stora biosalongerna får nog behålla sin karaktär. Där visas mest pocornfilmer och på till exempel Filmstaden Sergel i Stockholm finns flask- och mugghållare inbyggda i stolskarmarna. Det är i första hand ungdomspubliken som bär upp filmbranschen. Men trognast är faktiskt de äldre, kring trettio.

Nu är det ju inte alla filmer som får störande publik. Ser man till exempel Jan Troells "Maria Larssons eviga ögonblick" riskerar man knappast att råka ut för busvisslingar, mobilsamtal eller popcorn. Men även filmer med mycket stor publik borde kunna ses utan störande moment. Den engelske biografägare jag skrev om i början ville sålunda att bondfilmen "Quantum of Solace" skulle visas för en artonpluspublik. Själv skulle jag gärna vilja se till exempel "Låt den rätte komma in" i en mer stillsam miljö, där finessen i Tomas Alfredssons regi blir mer tydlig. Men det får jag väl göra när filmen kommer på DVD.

NILS PETTER SUNDGREN

Nils Petter Sundgren är legendarisk filmkritiker. Han skriver också om konst för bland andra Expressen.
Mejla Skriv ut
Rätta text- och faktafel
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
DEBATT
ANNONS:
Mest lästa om debatt
ANNONS:
Fler mest lästa om debatt
ANNONS:
Sidan 4: Debatt
Senaste nytt
NÖJE
SPORT
ANNONS:
ANNONS:

Rapportera textfel

Tack för att du hjälper oss att rätta fel. Även om vi alltid försöker skriva så korrekta artiklar som möjligt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din felrapport. Rapportera vad i artikeln som inte stämmer i formuläret nedan. Det kan handla om stavfel, bildfel, syftningsfel eller faktafel. Var gärna så tydlig som möjligt angående vad felet gäller. Tack för din hjälp!

Felaktigt mejl
Du måste fylla i en kommentar:
Ajax loader