Världens kanske mäktigaste ekonomiska makthavare kan inom kort bli en kvinna, om franska finansministern Christine Lagarde som planerat blir ny chef för IMF efter våldtäktsmisstänkte Dominique Strauss-Kahn, DSK kallad. Men det är fortfarande en kamp, som ställer de nya växande ekonomierna mot den gamla världen, experterna mot politikerna.
IMF står just nu i ögat av den nya storm som brutit ut efter finanskrisen. De skulddrabbade nationerna i Europa, de som finansmarknaderna föraktfullt kallar PIGS (Portugal, Irland, Grekland och Spanien), undviker statsfinansiell kollaps endast tack vare IMF:s pengar. Dessa länders skuldpapper ligger i sin tur i många stora europeiska bankers valv. Faller Grekland och Portugal, och drar med sig Spanien eller rentav Italien, kommer finansmarknaderna kastas in i en ny kris. Samtidigt måste IMF ställa krav, annars kommer deras checkar till krisländerna bara skjuta upp problemen. Det är en hårfin politisk och ekonomisk balansgång som enligt många sköttes nästan perfekt av DSK.
Det kan låta ironiskt så här i efterhand, men DSK gav IMF ett mänskligare ansikte. Han förändrade sättet att förhandla, från stenhård till respektfull attityd, där ansvaret att reda ut röran läggs tydligare hos länderna själva.
Det finns egentligen tre vägar att gå för att ersätta DSK. Den första är den traditionella. Sedan IMF och Världsbanken grundades finns en informell överenskommelse att en amerikan styr Världsbanken och en europé IMF. Européerna har extra stor anledning att behålla IMF-posten just nu, inte bara för att krisen utspelar sig i Europa, utan för att det är EU som jämsides med IMF finansierar räddningsaktionerna.
Dessutom har européerna den perfekta kandidaten. Efter en politiskt skicklig fransman, kan man få en annan lika skicklig, lika djupt insatt, fransyska. Christine Lagarde skulle bli IMF:s första kvinnliga chef, inte ett halvsekel för tidigt, och särskilt passande sedan företrädaren fallit på sin fruktansvärda attityd till kvinnor. Det finns knappt någon fransman som pratar bättre engelska än den disciplinerade före detta konstsimmerskan Lagarde. I onsdags meddelade Lagarde att hon ställer upp - ett tecken på att hon tror att hon kan vinna.
Men det finns två grupper som inte vill ha Lagarde. Det största hotet kommer från länderna utanför USA och Europa, de nya och växande ekonomiska maktcentra i världen, de som finansmarknaderna med respekt kallar BRIC: Brasilien, Ryssland, Indien och framförallt Kina. De kräver sin plats i finrummen och vill sätta stopp för USA:s och Europas monopol på posterna. Kina har nyligen pressat sig till större makt i IMF:s styrelse i kraft av sin väldiga ekonomi, enligt flera mått redan större än USA:s. Det sägs att Kina inte kommer att stoppa Lagarde, men vill helst ha en icke-europé, som indiern Montek Singh Ahluwalia eller mexikanen Agustin Carstens.
En annan grupp Lagarde-motståndare anförs av IMF:s förre chefsekonom Raghuram Rajan (känd för att ha förutsett finanskrisen). De vill gå enbart på kompetens. Efter finanskrisen, då det var uppenbart att många makthavare inte begrep sammanhangen, krävs en riktig nationalekonom, så oberoende från politikerna att den vågar säga obehagliga sanningar. Lagarde är i botten stjärnadvokat utan ekonomisk skolning. Trots ett oförvitligt rykte har politiken dessutom hunnit dra in henne i en komplicerad affär där franska staten gjorde upp med ökände finansmannen/politikern Bernard Tapie i en skattetvist, som nu kan gå tillbaka till domstol.
Anders Borg då, som legat i topp i flera rankingar av Europas bästa finansministrar? Han är både kunnig ekonom och respekterad politiker och skulle på många sätt vara perfekt för jobbet. Men nästan allt talar emot. Han har lite fått rollen som besserwisser i EU, noga med att påpeka hur alla kan bli lika bra som Sverige. Framförallt kommer hans kandidatur knappast drivas av Fredrik Reinfeldt. Statsministern är smärtsamt beroende av Borg inrikespolitiskt och har ingen vettig ersättare. Sist men inte minst är ju Anders Borg, precis som Lagarde, europé.
Martin Ådahl, vd för tankesmedjan Fores.