Hur dunkas en tjej rätt?

En ung kvinna skriver och spelar in en låt om en ung kvinna som super, hårdknullar med en främling som hon inte är så glad i när hon vaknar morgonen därpå, och planerar att göra om samma sak nästa kväll också.
Fast kanske med en tjej den här gången, så det inte blir så hårt (tjejsex är snällsex, tydligen). Hårt sex har sina konsekvenser och att beskriva kvinnlig sexualitet på det sättet har sina. Konsekvenserna är förutsägbara i båda fallen – en massa gnäll, men har man blivit dunkad gul och blå har man i alla fall privilegiet att få distribuera gnäll själv.

Vad kan man då räkna med att få höra i debatten som låten orsakar? Ja, alltså, egentligen borde man inte behöva räkna med någon debatt alls. Almanackan säger att vi befinner oss i början av 2000-talet och Frida Muranius ”Dunka mig gul och blå” borde egentligen inte dyka upp på radio eller i tidningarna i egenskap av annat än sommarplåga. I stället dyker den upp som ursäkt att än en gång säga till kvinnor hur de ska prata om eller utöva sexualitet.
Hur gott man än vill tro om världen blir man inte överraskad när låten misstolkas till att handla om kvinnovåld. Har man med en rad som ”dunka mig gul och blå”, får man ju nästan skylla sig själv när all annan text ignoreras. Som när man blir våldtagen när man har för kort kjol, you know.
Det borde egentligen räcka med en genomlyssning av låten för att inse att det inte ska tolkas bokstavligt – texten bygger på omskrivningar, och i de flesta fall tyder de inte på våldsamt sex, utan snarare en lekfull variant med doktorlek och sänghoppande – men man hör gärna det man vill.

  Frida har själv i media förklarat att texten på inget sätt handlar om våld, men det tycks inte riktigt gå hem. Som brukligt är i sådana sammanhang börjar det genast ojas om att ungdomen kan få för sig att ”Dunka mig” är allmängiltig, så att den manliga ungdomen genast sätter i gång att knulla den kvinnliga gul och blå, samtidigt som den kvinnliga hälften inte vågar protestera. Frida sjöng ju att hon ville ha det så!
Ni vet, Frida bör tänka på vilka signaler hon sänder ut eftersom hon är (och här kommer den klyschan!) en förebild för unga tjejer. Det förutsätts självklart att de unga tjejerna ska tolka låtens budskap som ”ner på alla fyra, kåtluder!” snarare än typ ”gör vad du gillar, grrl!”, och vips bär Frida ansvaret för den kollektiva kvinnliga sexualiteten. Men hoppsan, det har visst visat sig att tjejen i låten inte alls är Frida själv utan liksom en påhittad människa i en påhittad historia.
Ni förstår att Frida egentligen är gift och har en liten dotter. Alla drar en djup suck av lättnad. Ni förstår, den där kvinnan som ville ha hårt knull med någon hon inte kände, hon var inte på riktigt.
Allt var bara på låtsas och nu ska Frida berätta om att hon har en god relation med sin mor och att hela familjen kan prata analsex, och förresten knullar man rätt kinky som förälder, när man väl får tillfälle. Så det känns dagen efter. För det är ju naturligtvis helt okej att köra i alla tre hål så hårt man vill bara man gör det med någon man älskar, med hela sitt hjärta.

Det tråkigaste är egentligen att ingen kritiker kommer med förslag på hur låten skulle kunna bli ”acceptabel”. 
Hade tjejen önskat sig snällsex hade det kommit protester om att kvinnor aldrig får vara djuriskt passionerade.
Hade tjejen vaknat på morgonen till ljud av pannkakor som gräddades av ragget (som naturligtvis skulle visa sig vara råsnygg och giftasvillig) hade det i stället klagats på att tjejer aldrig får gå ut och bara ragga för att ligga, utan romantiska baktankar.
Liknande protester hade kommit in om berättarjaget hade bestämt sig för att aldrig mer ragga efter midnatt.
Hade hon inte haft ont dagen efter hade låten varit alltför orealistisk, eller tvärtom, för realistisk, om frånvaron av smärta hade orsakats av att ragget i sitt alkoholpåverkade tillstånd misslyckades prestera erektion och dessutom däckade på hallgolvet.
Det är helt enkelt dags att inse att det inte finns ett enda acceptabelt scenario. En enskild låt ska inte behöva bedömas som något mer än just en enskild låt.
Den kan vara ett tecken på hur samhället ser ut och vart det är på väg, men man kan inte vänta sig att varje litet musikstycke återger någonting som gäller och bör gälla alla.
Frida Muranius låt är en liten historia om en kanske lite väl hårt festande tjej som gillar att bli bankad i ett par timmar i svinottan. För mer än så får man inte om man drar hem ragget när ”klockan är fyra” och man ”börjar jobba klockan sju”, ens om man försover sig en timme. Nästan en snabbis. Big deal.

TANJA SUHININA
Tanja Suhinina är psykologstudent och telefonsexsäljare.
Det senare skriver hon om i sin debutbok ”Phonephucker” som kommer ut i höst.