"Män har utvecklat sin hjärna till att skjuta bisonoxar" medan "Vi kvinnor har sedan tidernas begynnelse utvecklat oss själva, vår hjärna och vårt sammanhang för att på bästa möjliga sätt ta emot det späda barnet..." skriver Eva Sternberg i Expressen . Det förklarar varför pappor är sämre på att ta hand om små barn. Som bevis anför Eva Sternberg en ny avhandling av Anna Carlsson vid Malmö Högskola, som visar att olycksfallsfrekvensen bland barn ökat med mer än 30 procent, vilket i sin tur beror på att papporna oftare är hemma nuförtiden. Avhandlingen utmanar barnläkarskrået, som inte förstår problemet. Som representant för detta inskränkta skrå skulle jag vilja anföra följande:
I en av artiklarna publicerad i "Journal of Clinical Nursing" rapporteras om brännskador bland små barn. Det var betydligt vanligare bland pojkar, vilket är väl känt. Jag kan inte finna någon information om att det var vanligare, när pappan var hemma med barnet. Däremot förekom det oftare bland invandrarfamiljer, hos vilka det nog är mer frekvent att mamman tar hand om barnen.
Det är förvisso sant att kvinnor frisätter höga halter oxytocin såväl under förlossningen som vid amning. Detta hormon ökar ett altruistiskt beteende och förmånga att omhänderta avkomman. Men ny forskning med magnetkamera visar att såväl män som kvinnor aktiverar denna förmåga i hjärnan, när de får se bilder av spädbarn.
Människan är en kulturell varelse. Under vår unikt långa barndom kan såväl pojkar, som flickor, lära sig ta hand om barn. Man talar idag om "the other strand", det vill säga den andra halvan av DNA-spiralen, omfattande inlärning och kultur, som påverkar den genetiska halvan. Den genetiska determinismen har ersatts av epigenetik - det vill säga läran om hur miljöinflytandet påverkar arvsmassan. Råttungar som slickas och smeks mycket utvecklas bättre än de som försummas, vilket i sin tur beror på att de "goda" egenskaperna i DNA-tråden aktiveras. Kejsarpingvinhanen ruvar ensam på äggen och tar hand om de nykläckta kyckligarna medan honan jagar fisk och kräftor. Ett typiskt exempel på att miljön inverkar på beteendet och att det kan programmeras om så att även hanarna blir duktiga på att ta hand om ungarna.
Alla de pappor man ser på stan, som drar sina barn i barnvagn, är sannolikt produkter av tidsandan från 1970-talet, då föräldraansvaret delades upp mer jämlikt och daghem blev tillgängligt för alla barn.
Det visar hur vi särskilt i Sverige har lyckats programmera om hjärnan hos många pojkar att ta hand om barn istället för att bara jaga, när de blir vuxna.
Förvisso är det oroande att olycksfallen bland barn ökar. Men jag vet inte om Eva Sternbergs recept att återgå till att kvinnorna blir hemmafruar är det rätta. Inte ens Alva Myrdals vision om att kvinnorna skulle stanna hemma när barnen var små och sedan gå ut i arbetslivet är rätt idag.
Nej, vad det är fråga om är att föräldrarna måste fokusera mer på barnen, när de är hemma. Det gäller såväl pappan som mamman. Man kan inte samtidigt "passa barnet" och kolla sin e-mail och tala i mobiltelefon. Tv:n bör alltid vara avstängd, så länge det lilla barnet under två är vaket, enligt den amerikanska barnläkarakademins rekommendationer. I stället skall man hela tiden prata med sitt barn, sjunga eller läsa ramsor, gunga barnet på knäet och så vidare.
Man behöver inte gå på bebis-sim, bebis-bio, resa till Alperna eller Thailand med barnen så länge de är små. En "unplugged" förälder som helhjärtat ägnar sig åt sitt lilla barn, oavsett om det är pappan eller mamman, är bästa garantin för att undvika olyckor.
HUGO LAGERCRANTZ
