Horace Engdahl protesterade i går på denna sida mot att någon har en annan syn än upphovsrättsindustrins på hur upphovsrättsmonopolet ska se ut. I artikeln upprepar han villfarelser, lögner och skenargument som upphovsrättsindustrin har använt utan hejd de senaste 300 åren för att få nya och förbättrade förmåner.
Det som äntligen kommit fram i allmändebatten, mycket tack vare debattartikeln av de sju riksdagsmännen den 3 januari, är nämligen två nyckelfakta som vi pirater har pratat om i flera år.
Det första som kommit fram är att upphovsrättsindustrin älskar att avsiktligt blanda ihop upphovsrätten med äganderätt. Det har industrin gjort i sin retorik sedan 1709, i upprepade försök att legitimera nya förmåner åt sig själv. I själva verket har upphovsrätten inget med äganderätt att göra, vare sig juridiskt eller moraliskt: det är istället en inskränkning av äganderätten. Det är ett monopol på exemplarframställning och offentlig visning av kreativa verk.
Om jag köper en stol av en snickare, så får jag göra vad jag vill med den stolen, som jag äger efter att ha köpt den. Jag får plocka sönder den och använda bitarna till annat, jag får titta hur den är gjord och konstruera en likadan, och jag får visa upp den för grannskapet. Om jag istället köper en dvd, så får jag inte göra något av detta, trots att jag har köpt plastskivan. Jag har kvittot framför mig, jag äger skivan. Upphovsrätten är en begränsning av min äganderätt och min förfoganderätt över den inköpta produkten.
Dagens upphovsrättsintrång genom fildelning har alltså ingenting med stöld att göra. Det har inget med ägande att göra. Det är ett intrång i en trehundraårig monopolkonstruktion som sattes upp för att gynna bokdistributörer. När fildelning sker, när människor delar med sig av kultur och kunskap mellan sina datorer, så består ”brottet” i att fel person kopierar ettorna och nollorna. En person som inte har den statligt tilldelade monopolrättigheten att göra det. Ungefär som om Ica skulle sälja Alvedon och bryta mot Apotekets monopol.

Det andra som kommit fram är samhällskostnaden för att upprätthålla det monopolet. Horace Engdahl skriker högljutt om ”artisters rätt att få betalt”, och menar att det intresset måste stå högre än rätten att dela med sig av kunskap och kultur.
Men det var inte artister som skrev under artikeln – nya artister brukar tvärtom vara väldigt positiva till fildelning. I stället var det distributörer, producenter och lobbyister som profiterar på artisters arbete som skrev under. Sådana profitörer är desto mer fientligt inställda till tekniska framsteg som hotar deras kontrollposition över kulturarbetarna. Precis samma metodik, att påstå sig tala för kreatörer, använde de första boktryckarmonopolisterna i London när den första upphovsrätten stiftades för trehundra år sedan. Samhället har förändrats sedan 1709. Upphovsrättsindustrin har det uppenbarligen inte.
Det är sant att vissa privata monopol kan vara motiverade. Att samhällsnyttan överstiger samhällsskadan för vissa av dem.
Men i upphovsrättens fall har samhällskostnaden för att upprätthålla monopolet nu stigit dramatiskt. Dagens fildelning äger rum i privat kommunikation – samma kommunikationskanaler som vi använder för email till våra läkare, advokater, journalister och älskarinnor. För att hitta upphovsrättsintrång på nätet, så måste all digital kommunikation övervakas. Även sådana email. Då upphör brevhemligheten, då upphör massmedias källskydd, då upphör rätten till ett privatliv. Det går inte att tillåta brevhemlighet för vissa ändamål men inte för andra – ty först när brevet är öppnat och innehållet inspekterat, kan man bedöma vad innehållet och ändamålet var.
Horace Engdahl ljuger rakt ut när han påstår att ingen i upphovsrättsindustrin önskat sig en sådan generell övervakning. Det var nämligen precis vad man önskade sig i remissvaret till Renforsutredningen och många andra ställen – en kontinuerlig bevakning av vår digitala kommunikation för att leta efter upphovsrättsintrång.

I dag står vi vid ett vägval. I ena vågskålen ligger fundamenta som brevhemlighet, källskydd för massmedia och budbärarimmunitet. I den andra vågskålen ligger en fortsatt upphovsrätt på dagens nivå. Och när vi måste montera ner demokratiska fundamenta för att upphovsrättsindustrin ska kunna behålla sina gamla sätt att göra affärer, så måste den distributionsmodellen i stället vackert gå hädan och upphovsrätten ta ett steg tillbaka. Att legalisera fildelning är den enda vägen framåt.
Horace påstår som motdrag att vi inte ens kan eller får ändra på lagarna – att vi då måste gå ut ur EU, med mera. Detta är också ett av upphovsrättsindustrins populära skenargument. Men när upphovsrätten krockar med Europakonventionens rätt till ett privatliv, så vinner Europakonventionen. Även i EU. Och någonstans i unionen måste man börja ändra på otidsenliga lagar.
Vi pirater har aldrig pratat om att kultur ska vara gratis. Det vi pratar om är vikten av rätten till ett privatliv och hur upphovsrättsmonopolet hotar vårt samhälles demokratiska grundpelare. Det är glädjande att det äntligen börjat synas i debatten.
RICK FALKVINGE
Rick Falkvinge är partiledare för piratpartiet