Jag talade med en god väns dotter på telefon häromdagen. Hon studerar på ett universitet i Israel. "Du säger väl till alla att rösta på Barak eller Livni?" sa jag till henne, i mitt fåfänga försök att från en telefon i Stockholm påverka det israeliska valet. "Det är klart", svarade hon. "Men de ska rösta på Lieberman."
"På Lieberman?!" Detta rörde sig ju ändå om unga, utbildade människor, som skulle rösta på en ultranationalist. "Varför det?"
"Vet inte..." svarade hon resignerat.
Det är inte första gången man med viss vanmakt åser hur den israeliska opinionen vandrar åt höger. Och ändå finns det ett tydligt mönster.
Det var samma sak som hände 2001, efter Camp David och Taba. Den israeliska vänsterregeringen, under Ehud Barak, hade, efter lång mangling under Bill Clintons ledning, i princip gått med på en återgång till 1967 års gränser, med delning av Jerusalem. Men Arafat, som hade planerat att ensidigt utropa en palestinsk stat i september 2000, sköt nu upp detta, och avvisade samtidigt fredsavtalsförslaget, under hänvisning till att ingen fred kunde skapas utan tillgodoseende av "den heliga flyktingfrågan". Samtidigt inledde palestinierna den andra intifadan, inget fredsavtal kom till stånd, ingen palestinsk stat bildades - och Barak förlorade makten.

I valet i februari 2001 seglade högerledaren Ariel Sharon till makten med den största segermarginalen någonsin i israelisk historia. Israelerna går åt höger när de förlorar fredshoppet.
Det är en slags dans det här, mellan palestinierna och israelerna, en slags dödsdans skulle man kunna kalla det. Den går ut på att så fort ett fredsavtal är i sikte ingriper någon falang på den palestinska sidan för att torpedera detta - och israelerna reagerar med att gå åt höger, mot mindre kompromissvilja.
Det märkliga är att det inte alltid är samma falanger som griper in för att omöjliggöra fred - det Fatahstyrda Västbanken förhöll sig helt passivt (och möjligen sympatiskt till Israel) under det sista Gazakriget. Och medan Egyptens Mubarak var en av dem som stödde Arafats avvisande av ett avtal efter Camp David så var han tydligt på Israels sida under Gazakriget. Denna gång var det i stället ett Hamas understött av Iran som stod för motståndet. Och det sägs att för varje raket som Hamas nu, efter kriget, fortsatt att skjuta mot Israel så har Liebermans Yisrael Beiteinu fått ytterligare ett mandat i Knesset.

Så det märkliga är att det är palestinier som styr den israeliska politiken - och gör det genom att föra denna till höger, mot en minskad kompromissvilja. Det skulle kunna vara besynnerligt, om det inte vore för att det är meningen. Och det är det som är besynnerligt.
Frågan är varför ett slutgiltigt fredsavtal mellan palestinier och israeler inte får komma till stånd. För hur det skulle se ut om det kom till stånd är de flesta överens om: en återgång till 1967 års gränser, med vissa justeringar för förorter till Jerusalem, och kompensation i Negev. En delning av Jerusalem, med Klagomuren och Jewish Quarter tillhörande Israel, resten av Gamla stan tillhörande Palestina. Det är i princip vad som låg på bordet i Taba. Men det händer inte. Det händer inte för att palestinska ledare (och förmodligen arabvärlden i stort) inte har tillåtit det att hända, trots att det är det palestinska folket som i första hand har fått betala med ett oerhört lidande. Och med högerregeringar i Israel blir kompromissviljan allt mindre även på den israeliska sidan.
Även om det vid denna tidnings pressläggning tycktes ha gått bättre än förväntat för Kadima, har högerkrafterna dominerat valet.
Att en ultranationalist när valsedlarna har räknats kanske kommer att få en femtedel av rösterna i valet är nytt, och kan bli förödande för en framtida fredsprocess. Önskan om överlevnad skrivs nu inte längre "fred", utan "befästning".

Om man ändå ska försöka finna något fredshopp i den till synes hopplösa situationen så är det kanske det att arabvärlden (åtminstone delar av den) har fått en ny fiende, en fiende som känns mer angelägen att övervinna än Israel, nämligen Iran. Och även om Iran utgör ett nytt, och på många sätt mycket farligare, hot i regionen, så känns detta hot inte endast i Jerusalem, utan även i Kairo, Amman och Riyadh. Det är ett faktum att kriget i Gaza inte bara - och kanske inte ens i första hand - handlade om israeler och palestinier, utan om iransk hegemoni i Mellanöstern. "Jag trodde aldrig att jag skulle få en gräns mot Iran", muttrade nyligen president Mubarak. Att framtvinga en fred mellan israeler och palestinier kan ha förvandlats till en panarabisk angelägenhet. Att bromsa Iran till en gemensam israelisk-arabisk angelägenhet.
I detta "min fiendes fiende blir min vän" kanske man kan finna ett vemodigt hopp. Och kanske också i tanken att ingen människa väl orkar leva i ständig utsatthet år ut och år in. Till sist blir väl ändå mat på bordet, arbete, utbildning, frihet från rädsla viktigare? Till slut blir väl ändå en försmak av detta oemotståndlig?
Det är kanske det som håller på att hända på Västbanken.
Frågan är vad som håller på att hända i Israel.

LENA EINHORN
Lena Einhorn är läkare, filmare och författare. Hon är aktuell med boken "Återblick - Jerusalem, Kairo, Addis Abeba, Bombay".