Rapporterna från svältens Somalia antyder en naturkatastrof som drabbat mer eller mindre urskillningslöst; en hungersnöd som likt en oväntad tsunami vräkt sig in över Afrikas horn.
Det är långt ifrån sanningen.
Det har gått 25 år sedan den etiopiska hungersnöden engagerade hela världen genom Live Aid. Men på många sätt är det som om inget har hänt. Spekulation på livsmedel driver fortfarande upp matpriserna. Ensidig fokusering på kemikalieintensivt exportjordbruk gör utvecklingsländer mer sårbara för missväxt än någonsin. Lägg till det klimatförändringarna, som gör att torkan breder ut sig.
Sida beräknar att vi tidigare hade svält katastrofer i Östafrika en gång i decenniet. Numera drabbas området av allvarlig torka vartannat år.
Enligt Olivier De Shutter, FN:s särskilda rapportör för rätten till mat, bör massvält inte i första hand betraktas som naturkatastrofer - utan som politiska misslyckanden. Barnen på tv-bilderna från Somalia betalar priset för den rika världens ovilja att ta itu med klimatproblemet.
Ovetande och anonyma är miljoner människor i Afrika offer för klimatförändringarna. I ett reportage i SVT inför de senaste klimatförhandlingarna blev ett av alla dessa namnlösa offer till en verklig människa av kött och blod. Joseph, en bonde på den kenyanska landsbygden, berättar i inslaget om allt magrare skördar och allt sämre väder. Om grannar som lämnat svårigheterna på landsbygden för fattigdomen i kåkstäderna. Om oron för barnen som han en gång trodde skulle kunna ta över jorden.
Joseph har ingen aning om varför hans mark inte har något kvar att ge. För något år sedan högg han ner några träd intill jorden och han bannar sig själv för det. Han tänker att det på något sätt kan ha påverkat tillrinningen av vatten.
Joseph brister i gråt inför det utländska tv-teamet när de berättar att han inte är ensam - att situationen är densamma över hela Östafrika, att det beror på sådant långt utanför hans kontroll: utsläpp, bilar och kolkraftverk.
I det akuta läget i Somalia behövs akuta medel till befolkningen i landet. Men det är inte lätt. Ett Somalia söndertrasat av krig och konflikter där miliser anfaller och plundrar matkonvojer har svårt att hantera en svältkatastrof. En centralstyrd stat drabbad av korruption skulle också vara problematisk att ge rätt stöd till. Rapporterna är många om hur pengar som samlades in under Live Aid-konserter blev till vapen i den etiopiska armén, i stället för mat till de hungrande.
En fungerande politik för global utveckling måste lita mer på solidaritet mellan folk - och mindre på bistånd till stater.
Frikyrkornas biståndsorgan Diakonia bedriver, som en av få svenska aktörer, sedan länge samarbete med somaliska kvinno- och flyktingorganisationer. De samarbetar nära med de kenyanska kyrkorna, som spelar en avgörande roll i det enorma humanitära arbete som nu förestår i de jättelika och snabbt växande somaliska flyktinglägren i norra Kenya.
I Sverige lever många somalier i exil, och deras stöd till släktingar och landsmän överstiger redan i dag den svenska biståndsbudgeten med råge. Sådant stöd direkt till människor i nöd är också den enda långsiktigt verkningsfulla vägen till en stabil stat. Erfarenheter av till exempel mikrokrediter visar att pengar som förmedlas direkt till privatpersoner är mer verkningsfullt än man kan tro; människor i fattigdom vet att hushålla med pengarna så de räcker till fler.
Solidaritet mellan folk kan också byggas genom samarbete på lokal nivå. Holland utgör ett inspirerande exempel på ett land som kommunaliserat en del av den tidigare statliga biståndsbudgeten. Föreningar, lärare, sjuksköterskor, brandmän och en lång rad andra yrkesgrupper - i såväl över 100 holländska kommuner som deras partner i utvecklingsländerna - har engagerats i konkret internationellt samarbete. Tyskland och Kanada är exempel på andra länder där klimatsamarbete med vänorter i Syd utvecklats.
För en värld utan svält krävs en ny klimat politik, men också en ny bistånds politik. Är regeringen Reinfeldt beredd att ta de steg som krävs?
GUSTAV FRIDOLIN OCH VALTER MUTT
