Erik Hörstadius är orolig över att grabbigheten är utdöende. Han sörjer "ett fint kapitel av svensk mediehistoria" som sägs handla om uppkäftighet, humor, nyfikenhet, fantasi och inte minst en ständigt pågående hyllning till kvinnan. Wow. Jag älskar den revolutionära förpackningen av Café och Slitz. Upp till kamp Hörstadius! Vart är världen på väg när ingen vågar stå upp mot det massiva förtrycket av grabbigheten?
Dock ställer jag mig lite tveksam till den "hyllning av kvinnan" som skulle pågå i herrtidningarna. Den känns ju lite snävt formulerad. Borde det inte vara "hyllning till skalet"? Eller "hyllning till operationen", eller kanske"hyllning till ensidigheten"? Om resultatet av nyfikenhet, fantasi och humor är ett foto av en vit, ung, sminkad, opererad och retuscherad kvinna i underkläder så tycker jag att man kunde kosta på sig att spänna bågen lite högre. Var är fantasin? Var är den mångfasetterade kvinnan? Hon som är svart, fräknig, smalhöftad, bredrövad, storörad, mullig, 60-årig, hängbröstad, tunnläppad och långnäst? Och vågar jag nämna, hennes inre? En hyllning till kvinnan torde förutsätta att man ägnade sig åt lite mer av henne än hennes potential att hetsa upp en manlig läsare.

Hörstadius tycker att man ska se Slitzbruden (vilket ärofyllt epitet by the way) i stolt sammanhang med 60-talets svenska sexliberalism och antiprydhet. Allvarligt talat. Var finns den liberala och sexuella frigörelsen i herrtidningarna? Vad gör de annat än att banka in gamla konservativa idéer om vilka villkor man måste uppfylla för att vara en riktig man (kåt och korthuggen) och en riktig kvinna (snygg och småleende). Sexliberalism handlar om att själv definiera sin sexualitet, att undersöka vad man njuter av och att ifrågasätta normer. Det är inte radikalt att utmåla kvinnor som exotiska, främmande aliens, vars beteenden är irrationella och obegripliga, men som man hur som helst behöver överlista för att få i säng.
Det är sorgligt att myten om det andra könet och dess särart är så stark att bilden av kvinnor och män som fiender på krogen, hemma och i arbetslivet får fäste. Grabbtidningen slåss genom att ge små tricks á la "Så sköter du sluthanteringen av före detta flickvänner", eller "Så raggar du på nätet". Som om män och kvinnor vore så väsensskilda från varandra. Som att våra behov och önskningar aldrig kunde mötas.

Enligt Hörstadius är det svenska samhället och våra politiker genomsyrade av den falska idén att män och kvinnor är lika i personlighet, beteenden och livsdrömmar. Själv undrar jag på vilken undersökning Hörstadius hämtar sina argument om hur män och kvinnor är, tänker och handlar. Men framför allt vill jag förtvivlat gärna förstå vitsen av att dela upp världen så här. Varför ska vi skapa trånga och ouppnåeliga mallar för hur man måste vara för att accepteras som normal eller lyckad? Tro mig, det går att skapa spänning ändå, om någon nu tänkte dra den gamla visan om att inget blir roligt om vi inte får vara lite olika. Det är ju precis det vi är! Det är bara det att skiljelinjen inte går som en magisk gräns mellan man och kvinna. Grabbtidningarna kämpar för att sortera och förenkla oss, män och kvinnor, till två upplagor. Där talar vi om en överväldigande risk att bli uttråkad...
Så till det mest tragiska missförståndet om grabbtidningarna, som Hörstadius kallar Slitzbruden och med generös penna deklamerar: Faktiskt inget viljelöst våp, utan en myndig människa som inte skäms för att visa upp den (kroppen) för de hundratusentals grabbtidningsläsare som omöjligen kan tänka sig en mer förtjusande naturupplevelse än en avklädd kvinna - smakfullt serverad i inbjudande miljöer av typen skärgårdsklippa, tigerfäll, vattenfall etcetera. Hela mitt jag vill läsa: smakfullt serverad med sparris, fiskfjäll, sås etcetera! Det är inte vi grabbighetskritiker som fäller domen över de som viker ut sig. Vem kan kritisera längtan efter pengar, bekräftelse och en plattform att synas från? De där dömande orden och hycklande bedömningarna som "lättfotad, brudig, billig, horig, våpig, pantad" delas alltid ut av en grabbig jävel.

Nej, jag skulle vilja påstå att det mest tragiska missförståndet handlar om grabbtidningarnas syn på mannen. Vilken snål, förlegad och förnedrande bild av män som reproduceras. Få människor skulle gå med på att beskrivas som fyrkantiga, enkelspåriga, respektlösa, själsdöda losers som inte kan förhålla sig till kvinnor på annat sätt än i väldigt ytliga termer med maximalt säkerhetsavstånd. Vilka män vill eller kan identifiera sig med en grönsak som är "bullrig, oparfymerad och en lite lagom respektlöst rumpnypande fylltratt"? Hörstadius kallar oss beskäftiga uppfostringskhmerer och påstår att i den svenska familjen så håller man inte på och tjafsar, där ger man städmoppen till kvinnan och bilmekar-kitet till mannen.
Jag är ledsen över att behöva komma med budet, men det är ingen som vill ha det där. Och jag undrar vad gott du tror att vi kan få ut av en retorik som uppmuntrar kvinnor att ifrågasätta sina kroppar tills de känner att en operation vore en lättnad för att uppnå idealet? Där manlighet definieras av att tafsa och äta fiskpinnar. En värld utan störande element som genusteori, manliga sjuksköterskor och flator. Kom igen.

Du har dock rätt på en punkt Erik Hörstadius; det finns sexism i vårt samhälle. Men att den existerar betyder inte att det är så vi vill ha det, eller att det står skrivet i sten. Det går alldeles utmärkt att plocka grabbigheten ur både mannen och samhället.
Frilansjournalist, programledare och chefredaktör för den feministiska tidskriften Bang. Sonja är aktuell som regissör för Radioteatern och antologin Könskrig.




Sonja Schwarzenberger
Frilansjournalist, programledare och chefredaktör för den feministiska tidskriften Bang. Sonja är aktuell som regissör för Radioteatern och antologin Könskrig.