I går stod jag i den attiska hettan med mitt hemlands öde i mina händer utan att veta vad jag ska rösta på. Min granne, en pensionerad ekonomiprofessor, varnade:
"Rösta inte på vänstern - de kommer ta oss tillbaka till drakman och då kommer vi inte ens ha råd med näsdukar för att torka tårarna.
Rösta inte på kommunisterna - de vill inte ens regera om de vinner. De vill bara krossa kapitalismen.
Rösta inte på Pasok - de är landsförrädare som sålt ut landet och skrivit under vår dödsdom.
Rösta inte på Nea Dimokratia - de har bestulit landet och deras ledare Samaras skulle jag inte ens lita på som kattvakt.
Rösta inte på småpartierna - de kommer ändå aldrig att kunna bilda regering.
Rösta inte på högerextremisterna i Laos eller nazisterna i Chrysi Avgi - om de får fler röster har vi snart ett inbördeskrig."
Så var det ödesval i Grekland. Igen. Senaste ödesvalet ägde rum bara 42 dagar tidigare. Även då sades eurons existens hänga på grekens flyktiga finansiella fingertoppskänsla.
Demokratins vagga som var en diktatur till 1974 har haft två partier, Nea Dimokratia och Pasok, som med en handfull familjedynastier som styrt landet. När grekerna nu fått nog av korruption, mutor och mygel straffas den politiska eliten med polarisering och fragmentisering. Trots att röster om en nationell räddningsregering träter politikerna om allt.
Även denna valrörelse har präglats av högljudda konflikter, konspirationsteorier och anklagelser mot "dem som sålt ut landet till Trojkan" - EU, ECB och IMF - som förvandlat Grekland till ett EU-protektorat.
Inhemska och internationella medier har bedrivit en sofistikerad skräckpropaganda för att grekerna denna gång skulle "rösta rätt" - alternativet skulle vara döden. Dö av medicinbristen på sjukhusen, dö av hunger eller den förtvivlan, som gjort att landet som haft levnadsglädjen som varumärke plötsligt toppar självmordsstatistiken.
Att "rösta rätt" var även detta att rösta för ett EU-vänligt parti som inte ämnar riva upp eller omförhandla låneavtalen. Att "rösta rätt" i detta val var att stödja Nea Dimokratia, som viftar med EU-flaggan som en hungrig hund viftar med svansen vid blotta åsynen av ett ben. Allt annat leder till "Grexit" och statsbankrutt.
"Vi kommer bli Balkan igen om inte Nea Dimokratia får majoritet" viskade min programledarkollega som avslöjar att hon skickat besparingarna till Schweiz. "Jag har tre barn och kan tvingas fly. Jag behöver ett startkapital för en utlandsflytt" sa hon inför valet.
Krisen är ett tyst krig. Ett krig mot de svagaste. De andra har antingen redan flytt eller flyttat sina pengar. De som är kvar är de som varken har utbildning, kontakter eller kontanter.
När en lågstadielärare frågade eleverna vad de ska bli när de blir stora svarade en nioårig flicka: "Jag ska bli invandrare. Jag vill flytta till ett land där jag vet att jag får frukost på morgonen."
En tredjedel av grekerna lever under fattigdomsgränsen. Mer än 60 procent av unga kvinnor är arbetslösa. Köerna till soppköken blir allt längre. Hemlösheten, brottsligheten, rasismen ökar.
Vänsterledaren Alexis Tsipras tror inte att Grekland tvingas lämna eurozonen bara för att landet vill omförhandla lånen. Han verkar övertygad om att EU kommer att göra allt för att valutaunionen inte ska säcka ihop som en misslyckad sufflé.
Min frisör röstade på Syriza förra månaden för att Tsipras är "ung och inte tillhör de korrumperade klanerna". I går röstade han på högern av rädsla för framtiden. När hans frisersalong går i konkurs tvingas han och pojkvännen flytta hem till mamma som lever på sitt mikroskopiska jordbruk på ön Evia.
I tv rapporteras vad som händer om det inte går att bilda en stabil koalitionsregering som kan komma överens med långivarna i EU, IMF och ECB. Grekland tvingas lämna euron. Inflationen stiger till 50 procent, räntorna till 60 procent, utbetalningarna av löner och pensioner stoppas - samtidigt som utlandsskulden rusar till 200 procent av bnp. Vi har helvetet Hellas runt hörnet.
I går var det rädslan som röstade. Det var vreden som gick till valurnan.
Själv hittade jag inget trovärdigt alternativ som kan ta Grekland ur krisen. Därför röstade jag inte.
När jag skriver detta ser det ut som Nea Dimokratia utkristalliseras som segrare. Min förhoppning är nu att ledarna för de största partierna Nea Dimokratia och Syriza - högern och vänstern - tar sig samman och bildar en samlingsregering med landets bästa för ögonen. Grekerna vill vara kvar i EU och euron om det bara är möjligt.
Men inför förhandlingarna måste EU fråga sig har om eurozonen verkligen har råd att slakta det svarta fåret.
Jag älskar Grekland - men fruktar ändå morgondagen.
Alexandra Pascalidou är journalist, författare och programledare.
