Ett stort och av allt att döma växande problem på våra universitet och högskolor är det fusk som förekommer bland studenter i anslutning till uppsatsarbete och annan examination. Plagiat av andras arbeten är den vanligast förekommande formen av fusk. Av de sammanlagt 368 studenter som drabbades av någon form av disciplinär åtgärd förra året var det inte mindre än 215 som befanns skyldiga till plagiat, visar färsk statistik från högskoleverket.
Dick Harrison Men vad är då egentligen plagiat? Svaret är följande: Om någon i stort sett ordagrant, i ett tillräckligt långt sammanhang för att ett sammanhängande argument eller resonemang skall kunna utvecklas, skriver av vad någon annan skrivit utan att ange källan är det plagiat. Dylikt får man inte ägna sig åt inom den akademiska världen, oavsett om man är student eller professor. Det är genant att det ens behöver sägas. Det handlar om stöld, och alla borde förstå att detta är någonting ganska allvarligt.
Häromdagen kunde vi dock läsa ett inlägg av historikern Dick Harrison (Expressen 7/10) som på ett tämligen sorglöst sätt försökte banalisera problemet. Under rubriken "Vi professorer gör alla som Fi-Tiina" menar Harrison att "var och varannan docent" förr eller senare blir anklagad för att plagiera. Fallet Tiina Rosenberg kommenteras på följande sätt: Hon har "säkert använt andra forskares material och glömt att ange källa, men det gör inte hennes bok till ett plagiat".
Det påstås alltså vara vardagsmat att man inom
Tiina Rosenberg den akademiska världen beskyller varandra för plagiering, och vidare är detta inte något större problem eftersom det enligt Harrison bara är avundsjuka och illvilliga kolleger som framför sådana beskyllningar.
Problemet är att Harrison tycks ha en tämligen diffus föreställning om vad det hela egentligen handlar om. Han menar att forskare ofta tar till sig varandras teser och rön och gör dem till sina egna; detta sker ibland omedvetet och sägs vara ett uttryck för "forskningsreception", således någonting positivt. Men "det slarvas mycket på våra universitet", och "meningar och ordvändningar byter ägare utan att man kommer ihåg att sätta in en not eller citationstecken".
Begrunda implikationerna av detta resonemang. Harrison menar alltså dels att duktiga forskare oavbrutet snappar upp saker (sant), och att det minsann inte är lätt att komma ihåg var man fått sina uppgifter ifrån (!), dels att grovt akribislarv (avsaknad av vetenskaplig noggrannhet) är vanligt förekommande.
Jag har en helt annan uppfattning: det är ytterst ovanligt med den typ av slarv som här avses, och det tillhör definitivt sällsyntheterna att man "glömmer bort" varifrån man fått sina idéer. Om en c-uppsats visar sig innehålla brister av detta slag vore det tjänstefel att godkänna den. Kraven är knappast mindre för exempelvis en doktorsavhandling. Att göra gällande att "alla professorer" och "var och varannan docent" gjort sig skyldiga till (eller beskylls för) denna typ av underlåtenhetssynd är kränkande för en yrkeskår vars främsta ledstjärna är att bidra till kunskapsutveckling. Det sker definitionsmässigt genom att man relaterar sig till tidigare forskning, och det är elementärt att klargöra vari det egna bidraget består i förhållande till denna forskningsfront.
När Harrison tar till orda i denna debatt kan det finnas anledning att erinra om att han själv har kritiserats för att ha plagierat andra forskares arbeten, utan att ange källor. I sin artikel raljerar nu Harrison över hur "en skribent i Aftonbladet" beskyllt honom för att ha "skrivit av en annan historikers bok" men att han själv i en svarsartikel lyckades "ställa allt till rätta". Det sätt på vilket Harrison återger den uppmärksammade diskussionen om hans egen forskning är knappast förtroendeingivande med tanke på att han till vardags är professionell historiker. Vad skribenten i Aftonbladet gjorde var nämligen att referera vad flera andra historiker anklagat Harrison för. Det handlade om att tre av Harrisons böcker ("Jarlens sekel", "Karl Knutsson" och "Stora döden") innehåller flera sidor där viktiga textpartier anses vara nästan identiska med andra forskares texter, utan att källorna angivits. Är det fusk eller slarv? Under alla förhållanden är det oacceptabelt.
I ett läge då frågan om fusk bland studenter har blivit ett allt större problem vid våra lärosäten är det viktigt att universitetslärare som har i uppgift att handleda och examinera föregår med gott exempel.
TOMMY MÖLLER
