I kväll kommer många ungdomar att lägga sig med en oro inför kommande skolvecka. En oro som är värd att ta på allvar. Expressen/GT och TV4 har den senaste tiden uppmärksammat barn- och ungdomars kravfyllda tillvaro. Men var är de politiska initiativen?
Under 1990-talets ekonomiska kris - försämrades resurserna för skola och omsorg kraftigt.
Ett skyddsnät av skolhälsopersonal, många lärare, ungdomspsykiatri och fritids- ledare revs ner. Resurs-erna att fånga upp de elever som behövde stöd minskade. Kanske framförallt för oss som ändå klarade sig rätt hyfsat i skolan, inte skrek på hjälp, men ändå inte mådde bra. Vi förblev osedda, när inte personalen räckte till.
Det som jag minns som allra värst med att inte må bra, när jag gick på högstadiet under 90-talet, var att känna att det inte fanns några alternativ. Att trots sömnlösa nätter, ständig huvudvärk och ångest sätta mig på bussen till skolan varje dag. I bullriga, stökiga miljöer kämpa med att klara slutbetygen och samtidigt finna en social plats, trots att allt jag kände var ledsenhet och oro.

Jag tyckte inte att jag förtjänade att söka hjälp, det fanns så många stökiga elever med dåliga betyg som behövde de få resurser som skolan hade, bättre än vad jag behövde dem. Jag visste inte vem som skulle kunna fånga upp mig.
I dag vittnar färsk statistik om att psykisk ohälsa i åldern 16- 24 år har ökat tre gånger sedan slutet av 1980-talet. Resul- tatet av nedskärningspolitiken under 90-talet kommer nu i form av att ungdomar är den enskilda grupp där den psykiska ohälsan har ökat mest.
Min generation fick inte bara lära sig att det inte fanns någon hjälp att få, att skolans resurser knappt räckte till läromedel eller lärarledda lektioner. Vi fick också lära oss att det var upp till oss själva om vi lyckades. Kraven ökade på individen, samtidigt som resurserna för att hjälpa individen minskade. Jag har, i vuxen ålder, förstått att jag långt ifrån var ensam om att känna att det var mitt fel att jag inte orkade vara glad eller se med tillförsikt på min framtid. Jag var heller inte ensam om att oroa mig över hur betygen påverkades av min nedstämdhet, mer än vad jag oroade mig över hur det påverkade mig som människa. Det vi ser i dag, i statistik över ökade ångestsymtom och depressioner bland unga vuxna, är ett resultat av den individbaserade politiken som ställer höga krav på att lyckas. Nu växer en ny generation upp mitt i en lågkonjunktur.

Skolor, ungdomshälsovård och fritidsverksamheter har inte rustats upp sedan förra krisen.
Nu skär man i de små resurser som finns kvar. Samtidigt som man inför jobbskatteavdrag, drar man undan mattan för nästa generations arbetssökande och medborgare. I stället för att värna om att en ny generation kommer ut på arbetsmarknaden och förbereds med självförtroende och trygghet ser man till de som redan är där.
De ungdomar som växer upp i dag förtjänar att tas på större allvar än så. De förtjänar att få det som min generation saknade under 90-talet. Lugna arbetsmiljöer i små klasser, minskat buller och studiehjälp. Vårdpersonal som finns nära tillhands och har tid för alltifrån en huvudvärkstablett till ett längre samtal. Lärare som orkar och hinner fånga upp och se sina elever. En barn- och ungdomspsykiatri med korta köer som gör att psykisk ohälsa kan stoppas i tid, där man har pengar och tid till mer än antidepressiv medicin och några korta samtal.

I stället väljer regeringen att lägga ytterligare press på individen. Genom tidigare betyg, hårdare krav, fler nationella prov, ordning och reda och skolkrapporter tror man sig kunna rensa upp i "flumskolan" och förbättra skolan.
Det är inte bara arrogant mot alla de elever som gör sitt bästa i de nedskärningsskolor som erhåller arbetsmiljöer som vuxna aldrig skulle acceptera. Det är att bädda för ännu högre statistik gällande ungdomars psykiska ohälsa.
Fler nationella prov kommer inte att hjälpa den tysta tjejen med dagsfärska ärr på armarna under den långärmade tröjan. Ordningsbetyg kommer inte att fånga upp den duktiga tjejen som får ångest efter varje måltid och skriver upp varje kalori som hon har ätit. Skolkrapporter kommer inte att stötta killen som inte orkar gå till skolan för att ångesten river inuti och som känner sig helt ensam i känslan. Hårdare krav kommer inte att se killen som fått glåpord kastade till sig på varje rast under hela sin skolgång och som funderar på om livet är värt att leva.
I dag känner de, och många fler ungdomar i liknande situation som dem, oro inför kommande skolvecka. De behöver hjälpen som många i min generation aldrig fick. Men var finns den politiska viljan att göra den hjälpen möjlig?