Föreställ dig att det var USA

som tolv nätter i rad drabbades av våldsamma upplopp. Maskerade gäng drar runt och bränner bilar och skolor och kastar brandbomber och skottskadar poliser. Vad skulle franska politiker säga? Vi behöver inte använda vår fantasi. Under de våldsamma upploppen i Los Angeles 1992 förklarade den franske presidenten François Mitterrand det som resultatet av USA:s marknadsliberala modell. Han slog fast att något sådant inte skulle kunna hända i Frankrike eftersom "det är landet med världens bästa sociala skyddsnät". Men sedan dess har USA skapat mer än 20 miljoner nya jobb. Samtidigt har den "sociala" franska modellen stagnerat och skyddsnäten har trasslat in miljoner i segregation och massarbetslöshet. Och nu är det över hela Frankrike som våldsamma upplopp bränner byggnader och sliter sönder samhällsväven. För ett halvår sedan förklarade den unge franske liberalen Aurélien Véron att "Frankrike långsamt håller på att gå sönder". Véron menade att regleringar och socialstat drar ned ekonomin och skapar arbetslöshet, vilket leder till "en fullständig brist på framtidstro". Statistiken bekräftar Vérons varningar. Nästan var tionde fransman är arbetslös, och andelen av dessa som är långtidsarbetslösa är mer än 40 procent. Bland de unga har bara var fjärde ett jobb. När minimilönerna är höga och arbetsrätten stark blir det för dyrt att anställa dem utan yrkeserfarenhet, rätt utbildning eller goda språkkunskaper. De slängs ut.

Så grundlägger man hopplöshet.

Enligt en Harrisundersökning säger sig bara 18 procent av fransmännen vara "mycket tillfredsställda" med sina liv, att jämföra med 58 procent av amerikanerna. 8 av 10 fransmän svarade nyligen att de trodde att framtiden är mörk. Få länder är i sådant behov av liberala reformer som Frankrike - av nya företag som skapar nya jobb och av en pånyttfödelse av det personliga ansvaret. Men hopplösheten står i vägen för reformerna. När människor är livrädda för att förlora sina jobb eftersom inga nya finns att få, så accepterar de inte avregleringar som kan skapa de nya jobben. När man inte öppnar sig för omvärlden kan man inte utnyttja de idéer och den teknik som utvecklas där.

Globalisering är ett skällsord

i Frankrike och den konservative presidenten Chirac förklarade nyligen att "liberalismen är lika katastrofal som kommunismen". I stället för att skapa förutsättningar för nya och högkvalificerade näringar skyddar politikerna gamla industrier. Medan hela världen vet att frihandel på jordbruksområdet skulle göra europeisk ekonomi mer effektiv och lyfta många miljoner ur fattigdom i u-länderna, säger franska politiker från höger till vänster blankt nej. Just nu håller Frankrike på att på egen hand slå sönder hela Världshandelsorganisationen genom att vägra u-länderna lite större frihet att sälja sina varor. På så vis sugs Frankrike ned i en självförstärkande spiral av rädsla som ger uteblivna reformer som ger stagnerad ekonomi, vilket skapar mer rädsla. Värst är det för invandrare och deras familjer i Frankrike. Deras arbetslöshetsnivå är i genomsnitt dubbelt så hög som riksnivån. Och de har trängts ut i den franska motsvarigheten till förfallna miljonprogram i förorterna. Där går de unga i usla skolor, omgivna av grov brottslighet och vuxna som de aldrig har sett arbeta.

Många fransmän som intervjuas

tar avstånd från upploppen, men uttrycker samtidigt förståelse för att våldsverkarna inte kan göra något annat. Förlåt? Kan de inte göra något annat än att bränna ned skolor och misshandla förbipasserande? Så låter det i ett samhälle som har fallit samman. När man inte tror att man kan få en bättre morgondag genom utbildning och hårt arbete har man inget att förlora på att ta till våld mot det omgivande samhället. Tvärtom kan det skapa status och en känsla av gemenskap. Reaktionerna på upploppen har delat upp sig i antingen rasistiska generaliseringar eller i en det-är-inte-deras-fel-utan-samhällets-snällism. Detta förstärker gruppidentifikationen och skapar mer hat mot samhället och en form av legitimitet för våldet. Polisens obehagliga växelverkan mellan total passivitet och svår brutalitet har samma effekt. Antingen låter man våldsverkarna ta över stadsdelar eller så göder man hatet. I Frankrike har upplopp länge varit en accepterad del av politiken. När bönder och fack griper till våld har regeringen ofta givit efter. I fransk politik får man respekt genom att vara respektlös. Hur kan någon förvåna sig över att förortskidsen lär sig av mästarna? Särskilt när de har stött på den själva. Praktiskt taget alla som har arresterats för upploppen är muslimer med bakgrund i Afrika, särskilt Nordafrika. Det finns mer än fem miljoner muslimer i Frankrike, och de är koncentrerade till problemområdena. Miljontals muslimer som känner sig utestängda från samhället utgör lovande jaktmarker för radikala imamer och islamister. Många av våldsverkarna har högljutt förklarat sin muslimska identitet som skälet till att de känner sig kränkta och gör motstånd. Det är bland annat i rädsla för radikalisering på den egna bakgården som Chirac kraftfullt har bekämpat Irakkriget och gullat med Yassir Arafat. Men en sådan strategi fungerar inte mot en radikal, totalitär ideologi, som den islamistiska är. Den ser inte motståndarens reträtt som ett skäl att lägga ned vapnen, utan som ett tillfälle att flytta fram sina positioner. Att anpassa sig efter deras hot är ett sätt att visa svaghet, som de omedelbart utnyttjar.

Det är ur alltmer radikala muslimska

enklaver runt om i Frankrike som kraften har hämtats till detta våld. Om upploppen som trotsar ordningsmakten skulle börja mattas när imamer nu har utfärdat en fatwa mot dem, har de senare visat vilka det är som egentligen har makten över de franska förorterna. Det obehagliga är att denna kombination av utestängande socialstat, arbetslöshets- och bidragsghetton och muslimsk radikalisering inte på något vis är begränsad till Frankrike. Det finns över hela Europa, även hos oss. Frågan är kanske inte varför upploppen äger rum i Frankrike, utan varför de ännu inte har ägt rum på fler håll. JOHAN NORBERG