I katastrofens spår väller välgörenhetsorganisationerna in över Haiti. Det är nödvändigt, och det enda man kan önska i nuläget är att mera hjälp når fram så fort som möjligt och på alla tänkbara plan. Men vad kommer att hända när det värsta är över? En haitier sa i tv att återuppbyggnadsarbetet kommer att ta tjugo år. I dag ser vi raserade byggnader, ett ofattbart antal sårade och döda. Om tjugo år får vi kanske se hela byggnader och en raserad kultur.
Den haitiska kulturen är unik men mycket sårbar. Den bygger till stora delar på voudoutraditionen. Jag skriver inte "voodoo" därför att den stavningen på Haiti förknippas med klichéartade bilder av svart magi, och jag vill berätta om en levande och livgivande religion som inte handlar om att sticka nålar i dockor.
Voudoun kom till Haiti från Västafrika med de svarta slavarna och har bevarats där i sin kanske renaste form. På ytan är landet kristet: 80 procent katolskt, 20 procent protestantiskt. Under ytan är det 100 procent voudoun. Så har man alltid sagt, och så har det varit. Men voudoun i dag är mer hotad än någonsin förr.
Det berättas att loas - eller mysterierna som dessa varelser också kallas - allt oftare brister i gråt när de tar en människa i besittning. De gråter för att de vet att deras tid snart är ute - att allt färre tjänare kommer att ställa sin hjärtan och sina kroppar till förfogande för Papa Legba, Ghédé, Erzulie, Barom Samedi och alla deras märkliga vänner. En hel värld kommer att gå förlorad. Och varför är den viktig att bevara? För att den ger Haitis fattiga befolkning hopp, glädje och värdighet.
Loas kan på sätt och vis liknas vid de grekiska gudarna. De har en mellanställning mellan den kosmiske guden - som finns där men som inte är personlig - och den enskilda människan på jorden. Varje loa har sin personlighet, sin kraft, sina egenheter. Mötesplatsen mellan människor och gudar är inte en kyrka; det är en människas hjärta. När en loa tar en människa i besittning under en ceremoni kan andra människor kommunicera med den, få del av kraften. En loa är aldrig endimensionell. Erzulie är sensualitet och passion, den största generositet och den djupaste svartsjuka. Ougou Feraille är krigare och gangster, den sårade hjälten och den blodtörstige besten. En gammal tandlös kvinna kan bli besatt av Erzulie och för en tid i trans vara den skönaste på jorden. När hon kommer ut ur transen faller hon baklänges in i andra människors armar. De bär henne till ett litet rum och sitter runt henne och smeker henne försiktigt tills hon återvänt till sin jordiska skepnad. För en människa som lever på en eller två dollar om dagen är denna gemenskap, denna möjlighet att förmedla det gudomliga mer värd än de pengar som hon också så väl behöver.
Voudoun har aldrig kunnat utrotas av katolikerna för att katolska helgon lätt assimileras med en passande loa. Med protestanterna förhåller det sig annorlunda. De har velat omvända de förtappade.
I dag invaderas Haiti av representanter för den kristna högern, främst men inte enbart från USA. De är starkt missionerande och mycket penningstinna. Jag säger inte att de står i katastrofens mitt med en rissäck i ena handen och ett krav på omvändelse i den andra. Det är subtilare än så. Men de väller in. De återuppbygger med den ena handen och raserar med den andra. Det är alldeles tydligt att utrotandet av voudoun, Haitis bultande hjärta, är ett långsiktigt mål. Och när det väl har skett kommer det inte längre att finnas ett fattigt land med en överdådig inre rikedom. Då kommer det bara att finnas ett mycket fattigt land.
MARIANNE AHRNE
