Hägglunds abortsyn är orsak till kd:s kris

Göran Hägglunds inledningstal på kristdemokraternas riksting på torsdagen innehöll det sedvanliga utfästelserna och proklamationerna, liksom de lika obligatoriska applåderna och ovationerna. Att Hägglund kan räkna med att få ombudens stöd för sitt omdiskuterade abortförslag kan ändå inte dölja att partiet hamnat i en svår kris, märkligt nog skapad av partiledaren själv.
 Många, också i partiets ledande skikt, hade förväntat sig att det inför rikstinget skulle komma någon form av utsträckt diplomatisk hand, som kunde avväpna abortstriden i partiet, men inga sådana tecken har kommit. Bara ett par veckor före tinget valde Hägglund tvärtom att lägga fram det förslag om utvidgad aborträtt som upprört så många medlemmar och aktiva i partiet. Han valde, utmanande nog att inte invänta kongressens behandling av frågan och gav därmed beskedet att rikstingets uppfattning är mindre viktigt.
 
Göran Hägglund själv och några av hans närmaste förtrogna har i debattartiklar hävdat att lagen inte innebär någon större skillnad i praktiken; vi kommer inte att få se någon stor ökning av aborterna, alltså är det inget att bråka om. Men då förstår man inte den starka symboliska innebörden i lagförslaget. För dem som byggt upp kristdemokraterna har abortfrågan varit central, det absoluta människovärdet, livets okränkbarhet har varit en fråga av en långt större dignitet än alla andra frågor, själva grunden för partiets politik.  
 Partiet har en gång tidigare, under Alf Svenssons tid som partiledare, bytt uppfattning i abortfrågan och ändå överlevt som parti. Men skillnaden är betydande. Den gången handlade det om att ge upp ett motstånd som upplevdes alltmer omöjligt att driva. Grundsynen fanns kvar, men man gjorde den pragmatiska bedömningen att det inte gick att kämpa mot den allmänna abortsynen i samhället, åtminstone inte genom att kräva en lagändring.
 Men från resignationen inför rådande förhållande till att själva aktivt gå i spetsen för en ytterligare liberalisering av abortsynen är steget naturligtvis enormt, och för partiet möjligen också ödesdigert. Den egna identiteten upplevs nu av många ha gått förlorad; många frågar sig varför de ska rösta just på kristdemokraterna. Det är nog ingen felbedömning att hävda att abortinitiativet är en viktig orsak till att kd nu tappar både medlemmar och sympatisörer.
 
Göran Hägglund upplever en förtroendekris som också synliggör en demokratikris i partiet. Det oväntade abortförslaget hade inte på minsta sätt förankrats i partiet. Riksdagsgruppen var inte informerad, än mindre de aktiva ute i landet. Hägglund ansåg sig ha rätt att göra ett så kontroversiellt utspel utan någon återkoppling till partiet. Finns det något annat parti där partiledaren vågat göra något liknande? I det stora maktpartiet, socialdemokraterna, beslutas viktiga principiella frågor på partikongressen, ibland mot partiledarens vilja.
Men inom kd finns uppenbarligen ett demokratiskt underskott, som kan bli farligt. På pappret är det ett gräsrotsparti, men i realiteten har partiledaren ett närmast obegränsat mandat att själv forma partiets politik och inriktning. Vid utnämningar och tjänstetillsättningar premieras följsamhet. Den bristande demokratiska respekten återspeglas också i förslaget till ny partistyrelse, där ett väl sammansvetsat kompisgäng med klar Stockholmsdominans och likartade åsikter, styr partiet. I valberedningens ursprungliga förslag till ny partistyrelse fick Stockholmsregionen åtta mandat, de tre Smålandslänen sex och Göteborg ett mandat. Övriga landet inte en enda plats. Efter ett avhopp och tung kritik har man gjort plats för en norrlänning i styrelsen.

Ett speciellt demokratiskt dilemma står riksdagsgruppen inför när riksdagen ska behandla abortförslaget. Sluter de upp bakom Hägglund sätter de kanske sina egna riksdagsmandat på spel. Det finns en risk att de då inte blir nominerade inför nästa val. Skulle en majoritet av gruppen, vilket trots allt inte är sannolikt, gå emot förslaget är det en misstroendeförklaring mot den egna partiledaren. Det uppvägs inte av att andra partier kommer att stödja förslaget, snarare tvärtom. I ett sådant läge måste Hägglund överväga sin avgång.
 
Det är viktigt för en politiker att kunna visa att man inte faller undan, att man kan ta en strid i en viktig fråga. Men striden ska naturligtvis föras mot de politiska motståndarna, inte de egna medlemmarna. Det är tyvärr där Göran Hägglund i dag befinner sig. Han hade lyckats i den svåra uppgiften att efterträda den karismatiske Alf Svensson, han hade mött värme, stöd och förhoppningar bland de egna medlemmarna. Han hade skickligt lotsat fram sitt parti till regeringsmakten. Vad som därefter hände är obegripligt, liksom det är obegripligt att Hägglund inte insåg att han borde retirera.  När partiet i dag fattar beslut i abortfrågan kommer han sannolikt att få det stöd han vill ha, urvalsprocessen av rikstingsombud är sådan att besluten i stor utsträckning kan förutsägas.  Men förtroendet ute bland gräsrötterna är skadat, kanske ohjälpligt.
 
CARIN STENSTRÖM
Carin Stenström är chefredaktör för den kristna tidningen Världen idag. Hon satt i kommunfullmäktige för kd 2002–2006 i Norrköping. Hon tror att abortmotståndet kommer att drivas från vänster i nästa generation. Att det snart kommer att finnas en vänsterfalang i politiken som ser problemen med de höga abortsiffrorna – låga födelsetal och personliga trauman.