Lärarna har landets viktigaste framtidsyrke. Om Sverige ska stå starkt rustat i morgon så handlar det inte bara om budgetberäkningarna i dag, utan om med vilken glädje våra barn går till skolan och med vilken framtidstro våra unga ger sig ut i vuxenlivet.
En skola som ger alla barn möjlig­heten att växa till att bli de bästa de kan vara behöver lärare med ­arbetsglädje, uppfinningsrikedom och ­yrkeskunnande. Men i dag är det alltför få som söker sig till läraryrket. Unga, motiverade studenter ­väljer bort lärarbanan och lärargärningen lockar inte den som efter en tid som företagare, ­ingenjör eller naturvetare vill ta ett nytt steg i livet.
Utbildningsminister Jan Björklund lovade nyligen att lärarnas löner och arbets­situation är hans prioritet inför ­höstens ­budget. Det är glädjande. Det är ­alltid ­positivt att höra företrädare för regeringen tala om något annat än nya jobbskatteavdrag.
Men Björklund ägnar sig åt ett resultatlöst blame game där han lägger hela skulden för att lärarna och skolan inte prioriterats på någon annan, nämligen kommunerna. Visst finns det anledning till kritik mot ­kommuner som inte tagit tillräckligt ansvar för ­skolan, men en ansvarig minister kan förväntas ta just ansvar. Ett gott Björklundskt sommartal hade kunnat innehålla en ­portion självkritik.

Finanskrisen drabbade kommunerna hårt. När arbetslösheten steg drabbades kommunerna dubbelt, skatteintäkterna sjönk samtidigt som de sociala kostnaderna sköt i höjden. Det är inte bättre ekonomi att betala kostnaderna för en lärares arbetslöshet, än att betala läraren för att undervisa. Samhällskostnaden för en enda unge som tidigt hamnar vid sidan av har beräknats till 15 miljoner - det är många lärarlöner.
Men någon måste betala en kris och om ingen annan gör det så är det ofta barnen som får betala. Medan regeringen var snabba med sina skattesänkningar så var de långsamma och tvehågsna gällande stödet till kommunerna. Resultatet blev som man kan vänta sig: Under krisåren fick 25 000 människor lämna sina jobb i skolan, vården om omsorgen.

I en rapport från Skolverket från i våras kan man läsa att varje anställd på fritids nu ansvarar för 21,5 barn. Det är 23 procent fler barn än 2000. Var femte barngrupp i barnomsorgen har fler än 20 barn, det är 20 procent fler än 2003. ­Vuxentätheten är sex procent lägre än 2006.
Och på samma sätt är det i skolan. Lärartätheten har sjunkit. I OECD:s senaste skoljämförelse rasar Sverige, och vi är nu sämre än snittet på att ge alla barn, oavsett uppväxtvillkor, goda möjligheter att nå bra studie­resultat. Att studiemedlen släpar efter och att regeringen försämrat möjligheter att läsa upp betyg på komvux gör dessutom att snedrekryteringen till högskolan ökar.
I detta läge har regeringen aviserat att man ska minska, inte öka ­pengarna till det svenska gymnasiet. I samband med gymnasie­reformen minskar man anslaget motsvarande lönekostnaden för 3 600 gymnasielärare.
Vi politiker är ibland lite för duktiga på att recensera varandra, snarare än att säga vad vi själva vill. Det är synd. Våra arbetsgivare är ju de medborgare som ska välja parti efter vad dessa vill genomföra, inte efter vad vi tycker om varandra. Men för att lösa ett problem måste vi också ha klart för sig vad som egentligen gått fel, och vara överens om vad som har hänt.

Ska Sverige stå starkt rustat också i morgon måste vi ha modet att göra viktiga framtidsinvesteringar i dag. Det ­handlar om klimatet, om jobben och om skolan. ­Skolan är ett av de områden där sådana investeringar smälter samman vad som är moraliskt riktigt med vad som är långsiktigt ekonomiskt nödvändigt. Vi är nog många som i vuxen ålder velat tacka en lärare som motiverade oss när det var motigt, hjälpte oss över ett hinder eller ­öppnade dörrar vi inte ens visste fanns.
Höjda lärarlöner handlar om att värdera den gärningen redan när den görs. För ­förlorar lärarna arbetsglädjen riskerar våra barn att förlora framtidsmöjligheter.


Gustav Fridolin