Morgonen börjar med tågbyte i Hässleholm. En gammal vän står i SEKO-jacka och bjuder på pepparkaka. Egentligen borde jag väl tacka honom och alla de andra som sliter på med det till synes omöjliga uppdraget: att försöka få tågen att komma i tid. Istället är det han som tackar mig och mina medresenärer. Ger oss en julhälsning där vi kallas "miljöhjältar". Men inte står vi och fryser på perrongen för att få lida lite för miljön, det räcker bra att få komma fram.
Några timmar senare möter jag en entreprenör i tredje generation i Östra Tommarp. För fyra år sedan kastade han ut Skånefrös oljepanna. Det utsorterade ogräset blir nu pellets som värmer upp fabriken. Och inte bara den. Snart förser den lilla industrin hela bygden med värme och varje år besparas nu atmosfären ett par tusen ton koldioxid. "Du och dina medarbetare är sådana där miljöhjältar", säger jag och han rättar till slipsen.
Så på kvällen är det öppet möte på biblioteket i Tomelilla. Det handlar om oljejätten Shells planer på att bryta upp Österlen för att pumpa upp fossilgas. Det lackar mot jul och måstena är många, men ändå är de här: Villaägarna som är hotade, företagarna som undrar hur länge gasoron ska tillåtas lägga en våt filt över miljöinvesteringarna, gymnasieeleverna som nyupptäckt Hasse och Tages mästerverk "Äppelkriget" och några centerkämpar som undrar vad som egentligen hänt med rörelsen som de levt sina liv i. Laura Fernandez, byns ekofrisör, frågar lite uppgivet hur vi kan rå på Shell. Hon får svar från Carl Piper, godsägaren som redan för tre decennier sedan började ställa om till ekologisk produktion: "Förr", säger han, "kändes det ofta som Davids kamp mot Goliat. Som om vi slogs mot övermäktiga intressen. Nu känns det som att det är Shell och fossilsamhället som stretar på mot sin sista suck".
Ute på trappan känner jag hur det dallrar i luften. En känsla som blivit min allt oftare. Framtidstro.
Varje dag tar människor av sin tid för att träna knattelaget, koka kaffe i pensionärsföreningen eller öva in byns revy. Ibland går vi ihop. Bestämmer oss för att rädda biblioteket från nedläggning, ordnar läxhjälpsgrupper där skolan inte längre räcker till, eller stoppar oljejättar. Utan kraften från miljoner människors frivilliga insatser hade samhället brakat sönder under likgiltighetens stillastående tyngd.
Vi lever i en tid då samhällsproblem förvandlas till individuella tillkortakommanden. När en ny rapport avslöjar att såväl jämlikheten som resultaten sjunker i skolan, talar utbildningsministern inte om tid för läraren och mindre klasser. Han talar om kepsar och mobiltelefoner. När arbetslösheten skjuter i höjden, låter regeringen 25000 till gå från skolan, vården och omsorgen. Sen ska de coachas om till att ta jobb som inte finns. När bostadsbristen och trångboddheten breder ut sig, talar man inget om att bygga nytt. I stället förleds vi att låna in landet i en bubbla.
När vi så står inför vår största utmaning någonsin - klimathotet - finns det de som vill förvandla det till en fråga om att ha råd att välja rätt. Om att vi var och en ska köpa oss glorian som miljöhjälte. Men hur jag än försöker kan jag inte använda jobbskatteavdraget till att lägga min egen tågräls.
Givetvis kan vi möta också klimathotet. Våra mor- och farföräldrar byggde om det här landet från Europas fattigaste till världens rikaste. Tänk vad vi, med alla förutsättningar som vi har i dag, kan åstadkomma om vi bara sätter oss på samma tåg.
Det var inte Olof Palme som myntade uttrycket "politik är det möjligas konst", det var Bismarck. Rätt hade de båda två. Det är bara det som vi tror att vi kan göra, som faktiskt blir möjligt att göra. Och här går en skiljelinje i svensk politik. Mellan dem som tror att vi måste acceptera arbetslöshet, bostadsbrist och kraschlandad klimatpolitik. Och oss som vågar se en väg framåt. Där företag växer ur miljöentreprenörernas idéer. Där solcellerna blänker på miljonprogrammens tak. Där vi gör kloka framtidsinvesteringar i alltifrån lärare till järnvägar. Där allas kraft tas tillvara.
För politik är ett lagarbete. Att sitta på läktaren och veta bäst har aldrig varit min grej. Om jag ska spela back eller forward i det gröna laget avgör inte jag. Men blir jag forward så är nog min bästa egenskap att jag tror på att matchen kan vinnas. Därför har jag nu bestämt mig att acceptera nomineringen som språkrör för Miljöpartiet de gröna.
