En förkrossande majoritet av Högskolesverige sluter nu upp bakom principen att ingen ska stängas ute från en utbildning på grund av sitt kön. Men det gäller inte Katri Linna, statens egen ombudsman mot diskriminering. Hur gick det här till?
I januari i år meddelade utbildningsminister Tobias Krantz att regeringen vill avskaffa de antagningsregler som tillåter högskolor att anta studenter med hänsyn till kön.
Beskedet var glädjande. Tusentals unga människor, främst kvinnor, har varje år sorterats bort från högskolan på grund av sitt kön.
Det var också ett logiskt besked. På senare år har flera universitet fällts i domstol för olaglig diskriminering. Så sent som i december förra året slogs det fast att Sveriges Lantbruksuniversitet, SLU, måste betala dryga skadestånd till 44 kvinnor sedan män fått förtur till veterinärutbildningen.
Regeringen har sedan skickat ut ett förslag om nya antagningsregler på remiss där positiv särbehandling inte längre tillåts. När remisstiden gick ut i förra veckan hade 58 olika instanser svarat. Hela 45 av dessa stöder regeringens förslag. Några är tveksamma och vill ha mer utredning. Ett fåtal avstår helt från att yttra sig.
Men riktigt alla har inte gett upp kampen för att högskolor ska få diskriminera även i framtiden. Fyra remissinstanser avstyrker förslaget. Ironiskt nog är det Diskrimineringsombudsmannen, DO, som har i uppdrag att motverka diskriminering, som står främst på den barrikaden.
I sitt remissvar till regeringen medger DO i och för sig att den positiva särbehandling som högskolorna hittills har använt sig av har varit dålig och olaglig. Men positiv särbehandling kan "rätt använd" vara en bra metod, säger DO, utan att ge minsta ledtråd om vad det betyder i praktiken.
DO blandar även bort de juridiska korten. I sitt remissvar påstår myndigheten att domstolarna nu bara har underkänt kvotering. I debatten kallas det mesta kvotering. Men ska man hålla sig till lagens definitioner - och det bör man väl kunna vänta sig av DO - innebär kvotering att en högskola på förhand viker platser åt till exempel manliga sökande, även om dessa har sämre meriter än kvinnor som nekas plats.
Att kvotering alltid är olaglig slogs fast av domstolar redan för flera år sedan. Vad det nu handlar om är om det överhuvudtaget finns något utrymme för att särbehandla sökande som har lika bra meriter.
DO:s föregångare försvarade i debatten den kvotering utifrån kön och etnisk bakgrund som tidigare förekom i högskolan, men tvingades alltså backa.
Nya DO har tagit det hela ett steg längre genom att helt enkelt neka hjälp till flera kvinnor som har anmält olika högskolor för könsdiskriminering. Och trots vetskap om att det handlar om över 12 000 fall bara på senare år har DO inte tagit några egna initiativ för att göra något åt saken.
Det får sin förklaring i det nu aktuella remissvaret: DO tycker i grund och botten att det är bra att högskolor får välja studenter efter kön, även om metoderna kan förfinas. Den jämna könsfördelningen är ett viktigare mål än lika rättigheter och möjligheter oavsett kön.
Den senaste domen gällande veterinärutbildningen vid SLU besvarar inte frågan om varje form av positiv särbehandlig i varje tänkbart läge innebär olaglig diskriminering.
Jag har tillsammans med Clarence Crafoord vid Centrum för rättvisa varit ombud i samtliga diskrimineringsmål angående högskoleantagning. Nu har vi analyserat de senaste årens fällande domar och de tusentals fall av könsdiskriminering som detta slags antagning har lett till. Slutsatsen blir självklar: I framtiden måste landets universitet och högskolor ha rejäl marginal till varje förfarande som riskerar att innebära diskriminering.
Man kan tycka att statens egen ombudsman mot diskriminering borde värna sådana marginaler. I stället väljer DO att söka kryphål. Det är verkligen beklämmande.
GUNNAR STRÖMMER
