Sedan jag tillträdde som biståndsminister 2006 har jag startat en reformering av det svenska biståndet. Fokus har varit på resultat och ordning och reda. Vi har kommit en bit på väg och arbetet har även inneburit att en del obekväma sanningar kommit i dagen.
Som ett led i arbetet för att öka effektiviteten i biståndet har jag etablerat en transparensgaranti. Regeringens ambition är att de skattemedel som används för bistånd ska vara möjliga att "följa".
Transparensgarantin innebär att det ska vara enkelt att ta del av relevant information om biståndet - det ska tydligt framgå vad som görs, när, hur och varför, för hur mycket pengar och till vem.
Tyvärr tror jag inte problemet ligger i brist på transparens i enbart det svenska biståndet. Hur mycket vi än öppnar upp vår hantering i Sverige, kvarstår ändå problemet att kunna spåra pengar och insatser i mottagarländerna och i multilaterala insatser.
Trots Jan Mosanders ambition är det olyckligt när han här i Expressen i sin kritik av Swedfund helt missförstår eller bortser från själva uppgiften för Swedfunds verksamhet. Swedfund International AB är ett statligt ägt bolag som tillhandahåller riskkapital för investeringar i utvecklingsländerna. Investeringar till företag i fattiga länder som generar arbetstillfällen för fattiga människor och skatteintäkter till de länder där investeringen skett.

I utrikes- och biståndsdebatten har det svenska deltagandet i Afghanistan blivit något av den enskilt mest uppmärksammade frågan. Vi påminns ständigt om de risker som svenska soldater och biståndsarbetare utsätts för, nu senast i fredags med igen en mycket allvarlig incident.
Till följd av uppgörelsen mellan regeringen, Socialdemokraterna och Miljöpartiet om Sveriges engagemang i Afghanistan har jag fått i uppdrag att leda en arbetsgrupp om de civila insatserna vi gör i landet. Sverige har en god tradition att bidra i fredsfrämjande insatser, med bred politisk uppslutning.
I det sammanhanget är jag glad att Mona Sahlin, som ett av sina sista stora politiska beslut, tog ansvar till gagn inte bara för Sveriges anseende utan också för det afghanska folket.
Inför detta arbete är därför påminnelsen om problemen med korruption och brist på resultat också välkommen.

Afghanistan är ett av de största mottagarländerna av svenskt bistånd. Afghanistan utgör också en av de mest utsatta miljöer att bedriva utvecklingsarbete i, varför en bred politisk samverkan i Sverige också är viktig för en ökad förståelse för komplexiteten med biståndsarbete i konfliktmiljöer. Regeringen och Sida har successivt ökat den civila närvaron i norra Afghanistan och numera finns till exempel antikorruptionsrådgivare på plats vid ambassaden i Kabul.
Jag tillhör dem som inte tror att bara mer pengar till biståndet kommer att lösa problemen i Afghanistan. Tvärtom måste vi bättre analysera hur biståndet kan nå de fattiga människorna och inte understödja korruption och befintliga eliter. Korruption riskerar undergräva den sköra demokratiseringsprocessen och ansvarsutkrävandet.
Utmaningarna kräver en större delaktighet och ett större ägarskap hos afghanerna själva. Därmed är ett öppet och ärligt förhållningssätt till problemen också ett bidrag till själva lösningen på problemen.

Gunilla Carlsson