Jan Guillou har allt svårare att hålla sig till sanningen. I Expressen (14/9) skriver han att det ”räcker med hemliga bevis för att på obestämd tid frihetsberöva vem som helst på SÄPO:s rekommendation.”
Men den lagen finns bara i Jan Guillous fantasi.
I själva verket handlar det om rättsliga prövningar i olika instanser. Ett eventuellt beslut om utvisning fattas av migrationsverket. Beslutet kan sedan överklagas till regeringen efter det att migrationsöverdomstolen har lämnat ett yttrande. Om domstolen anser att det föreligger hinder är regeringen bunden av det. Ett beslut om förvar under utredningstiden av sådana ärenden är begränsat till två veckor. Om personen sedan utvisas får han hållas i högst två månader om inte synnerliga skäl föreligger. Oavsett vilket har personen alltid rätt att få försvarsbeslutet prövat i domstol vid eventuell förlängning.

När man jämför verkligheten med Jan Guillous beskrivningar måste man ställa sig frågan varför han försöker förvanska sanningen. De tre ”drakoniska terrorlagar” som ska införas och som enligt Jan Guillou äventyrar vår demokrati är följande:
a. Rumsavlyssning eller buggning som det också kallas. För att polis- och åklagare ska få använda buggning krävs att någon är misstänkt på sannolika skäl för ett brott som kan ge minst fyra års fängelse samt vissa grova sexualbrott. Beslutet
fattas av domstol och är tidsbegränsat till en månad. Den misstänkte har rätt till ett personligt ombud vid domstolsförhandlingen.
b. Utökad telefonavlyssning. Telefonavlyssning i förebyggande syfte föreslås när det finns anledning att anta att en person kommer att begå ett allvarligt brott som hotar rikets säkerhet. Beslutet ska fattas av domstol och gälla högst en månad. Även här har den misstänkte rätt till ett personligt ombud vid domstolsförhandlingen.
c. Lagring av teleuppgifter. EU:s överenskommelse om datalagring innebär att teleoperatörerna kommer att få en skyldighet, inte bara som i dag en möjlighet, att spara uppgifter om vilka personer som varit i kontakt med varandra och när. Det handlar däremot inte om
innehållet i samtal och meddelanden. Uppgifterna får bara lämnas ut till polis och åklagare om det finns misstanke om brott.

Ständiga krav på ny lagstiftning från polis och åklagare måste alltid mötas med en kritisk inställning. Avvägningen mellan behovet och den personliga integriteten står alltid i centrum för att hitta rätt balans.
För att nyansera debatten vill jag nämna att ovanstående lagar redan finns i andra nordiska länder. De kommer framför allt att användas mot den organiserade brottsligheten, men kan förstås även användas för att stoppa eller klara upp ett allvarligt terroristbrott i Sverige. Samma sak gäller för terroristattacker som utförts i andra länder där det kan finnas kopplingar till personer i Sverige.

Om man jämför dessa lagar med regeringens förslag om en utvidgad avlyssningsmöjlighet för försvarets radioanstalt (FRA), framgår det att de senare brister väsentligt när det gäller såväl rättssäkerheten som den personliga integriteten. I det förslag som presenterats kan avlyssning ske utan någon konkret misstanke om brott. Någon domstolsprövning är det inte tal om. Här handlar det inte bara om vem som har kontakt med vem, utan själva innehållet i samtal, mejl eller sms sparas.
I rättsväsendet var man kritisk till FRA-förslaget. När debatten gick som hetast i våras överraskade Jan Guillou med att avfärda polis och åklagares kritik om bristande rättssäkerhet som revirtänkande, trots att FRA är en civil myndighet som även har SÄPO som uppdragsgivare. Att försvara detta, samtidigt som man är så kritisk mot de förslag om avlyssning med rättssäkerhetsgarantier, är inget annat än en intellektuell kollaps.
Frågan är vad som är värst. Detta eller Jan Guillous egna påhittade lagar som han med beskyllningar åt olika håll argumenterar mot.

THOMAS BODSTRÖM
Thomas Bodström är ordförande i Riksdagens justitieutskott (s).