Ännu ett katastrofval för Feministiskt initiativ. Är då frågor om kvinnors rättigheter så marginella att ett feministiskt parti inte behövs? Eller är feminismen numera så stor, och så invävd i de etablerade partierna, att ett enskilt feministiskt parti inte behövs? Jag tror att vi måste söka svaret i Gudrun Schyman.
Sverige är helt enkelt inte moget för så mycket stjärnglans hos en kvinnlig politiker. Vad jag önskar att det vore annorlunda. Men nu tror jag att det är dags för Schymans glödande patos att flytta tillbaka in i den grå betongpolitiken, i stället för att dansa fritt på glamourens röda matta.
Det är nu inget fel i att vara glamorös. Men om man har ett annat och betydligt viktigare ärende kan lyskraften från kändisestraden skymma sikten och börja leva sitt eget liv. Detta gäller särskilt om man är kvinna. Således tycks Gudrun Schymans stora publik mer intresserad av att begapa hennes magnifika ben i tv-succén "Let's dance" än av att begrunda de flammande brandtal som hon håller på städernas torg.
Gudrun Schyman sköter sig nämligen en aning för bra även i de mest spektakulära av kändisjippon. Ena dagen är hon en färgsprakande entertainer i de glittriga tv-showerna, nästa dag en verbal eldspruta i tunga public service-debatter. Det borde vara en fördel, men blir en nackdel.
Gudrun är mer folkkär som kändis än som politiker.
Även de personfixerade medierna har en del i detta. Den första interna konflikten i det nystartade Feministiskt initiativ blåstes upp till hårresande proportioner när partiets andra stora kändis, Ebba Witt-Brattström, hoppade av. Därefter inleddes en häxjakt på Tiina Rosenberg som bokstavligen fick fly för livet.
Kvar stod Gudrun Schyman, som i stark mediemotvind axlade den skamfilade rosa manteln.
Det enträgna slit som hon sedan dess har lagt ner på Fi skulle nog ha imponerat till och med på Per-Albin Hansson. Med okuvligheten hos en pansarvagn har Schyman år efter år kuskat land och rike runt, hållit låda på snart sagt varenda torg, knutit till sig devota och outtröttliga Fi:or och tagit ordet i ett otal debatter. Hon lyckades få hit världsstjärnan Jane Fonda inför förra valet. Hon har fått en annan världsstjärna - Benny Andersson - att både ställa sig bakom partiet och donera miljonbelopp. Och ja, också andra mäns plånböcker har hon lyckats öppna till gagn för ett parti som vill minska mäns makt.
Det är en makalös bedrift.
Som pricken över i iscensatte hon en historisk händelse genom att inför öppen ridå elda upp hundratusen kronor, vilket dominerade samtliga politiska utspel under Almedalsveckan och också fick ett globalt genomslag.
Ändå har hon inte lyckats höja Fi till ens 1 procent av rösterna i riksdagsvalet. I kommunalvalet i Schymans hemkommun Simrishamn fick Feministiskt initiativ däremot nästan 9 procent. Detta stärker tesen om att hon når ut med sitt politiska budskap när hon är en vardaglig medborgare bland andra snarare än glamourdrottning på distans.
Så länge Gudrun Schyman ledde Vänsterpartiet, en etablerad partiapparat, gav hennes resurser som politiker klara resultat. Schyman drog stora skaror väljare, Vänsterpartiet blomstrade. I dag saknar Schyman och Fi egentligt politiskt inflytande.
Men jag, och många med mig, vill ha Gudrun Schyman i politiken eftersom det är där hon verkligen hör hemma. Nu har Jonas Sjöstedt, riksdagsledamot och framtidsman i det dalande Vänsterpartiet, påpassligt börjat diskutera delat ledarskap - en man och en kvinna (SvD den 28 september).
Tillfället kunde inte vara bättre för Gudrun att bjuda upp till dans. Med Schyman på golvet får Vänstern en helt annan lyster.
I så fall måste hon förstås offra Fi. Men kanske är Feministiskt initiativ den gödkalv som slaktas för att fira den förlorade dotterns återkomst?
Jag föredrar en stark Gudrun Schyman inne i riksdagen framför en samling tappra men tynande Fi:or ute i kylan.
