"KAPATS AV ALARMISTER". Meteorologen Pär Holmgren har sagt att allmänna, demokratiska val är det största hindret för klimatpolitiken. I går skrev även ekonomen Diane Francis att ett-barnspolitik kan rädda klimatet. "Frågan har dessvärre kapats av alarmister" skriver i dag Mattias Svensson. Foto: Daniel Sidenbladh
"KAPATS AV ALARMISTER". Meteorologen Pär Holmgren har sagt att allmänna, demokratiska val är det största hindret för klimatpolitiken. I går skrev även ekonomen Diane Francis att ett-barnspolitik kan rädda klimatet. "Frågan har dessvärre kapats av alarmister" skriver i dag Mattias Svensson.  Foto: Daniel Sidenbladh

Gröna miljövänner blir allt mer bruna

Publicerad
Uppdaterad
Ska gravida kvinnor som redan har ett barn utsättas för tvångsaborter? Ska varje del av samlivet övervakas av staten? Ska föräldrar med mer än ett barn förvägras arbete och bostad? Ska de tvingas betala en femtedel av sina inkomster i extraskatt?
Det förespråkade ekonomen Diane Francis i gårdagens Expressen. Den kinesiska diktaturens repressiva ettbarnspolitik lyfts, utan detaljer som de ovanstående, fram som en lösning på såväl klimatproblem som "överbefolkning".
Francis är inte ensam i sin beundran för diktaturers repressiva, planerande och kontrollerande politik. För bara några dagar sedan förklarade meteorologen Pär Holmgren i tv-programmet "Korseld" att det största hindret för klimatpolitiken är allmänna, demokratiska val. Dem ville han avskaffa.
Det är egentligen bara den logiska kulmen på krav som i klimatets namn blivit alltmer totalitära och repressiva. Vi har på svenska kultursidor fått höra krav på "demokratisk planekonomi" och att sociala ingenjörer nu måste "lägga livet tillrätta" för medborgarna om vi ska ha en chans att överleva som art. Med debattörer som Francis och Holmgren tas resonemangen ett steg längre, från drömmar om individens underordning och statlig planering till ogenerad vurm för diktaturen och dess metoder. Ekologi har blivit det nya bruna.
De allra flesta som engagerar sig för ett bättre klimat är inte ett dugg intresserade av diktatur eller planekonomi. Men frågan har dessvärre kapats av alarmister vars tonläge och sätt att tackla frågan inte tycks medge annat.

Yvonne Hirdman har
ett kapitel i antologin "Culture and crisisÒ (Witoszek/ Trägårdh, 2002) som på ett utmärkt sätt redogör för hur tal om kriser haft en inneboende logik att undertrycka kritik och skapa förtröstan till starka ledare:
"Med sina medicinska (och religiösa) konnotationer betecknade 'krisen' en akut situation. Akuta situationer kräver radikala botemedel. Det fanns ingen tid att slå sig ner och överväga alternativa möjligheter när 'båten håller på att sjunka' eller 'patienten är på väg att dö'. Det krävde att man omedelbart tog kontroll, eller satte sin tillit till en befälhavare, någon med 'sakkunskap'." (min översättning)
Så talar Pär Holmgren i dag om att vi står inför "en lika stor utmaning som ett tredje världskrig" och därför inte hinner "hålla på och käbbla".

Men diktaturens metoder har aldrig fungerat. Den centralt planerade ekonomin skapade aldrig det utlovade välståndet, bara elände och miljöförstöring. Kinas ettbarnspolitik har inte minskat befolkningen, men väl skapat obalans mellan antalet kvinnor och män.
Anledningen till den välmående medelklassen i Kina står i stället att finna i ekonomiska liberaliseringar och tillväxt.
Kinas repressiva familjepolitik var för övrigt alarmisternas inspiration redan på 1970-talet, när insektsbiologen Paul Ehrlich larmade om en kommande "överbefolkning" och att "kampen för att föda hela mänskligheten är över". Hans motmedel var starka myndigheter, kontroll över familjelivet och han ville till och med förbjuda tv-shower med stora familjer.
Men det var agronomen Norman Borlaug som räddade världen undan svält med en ny vetesort som både gav högre avkastning och var resistent mot en mängd sjukdomar och gifter. Borlaug och hans "gröna revolution" bedöms ha räddat livet på hundratals miljoner människor och han belönades 1970 med Nobels fredspris. En man och en uppfinning åstadkom vad ingen diktatur och ingen plan var mäktig, och detta utan lidande och försakelse.
På samma sätt börjar allt fler få upp ögonen för att ransoneringstänkande och försakelse inte är lösningen på klimatförändringarna. Vetenskapsjournalisten Ronald Bailey skriver i senaste numret av Neo (6 - 2009) om hur allt fler forskare börjat intressera sig för tekniska lösningar som motverkar global uppvärmning. Vad världen behöver är inte diktatur, restriktioner och kontroll utan en ny Norman Borlaug, någon med en fungerande vetenskaplig lösning. Ju fler människor vi blir på jorden och ju större frihet vi ger dem, desto större chans att någon av dem kan lösa morgondagens utmaningar.

MATTIAS SVENSSON

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida

Mest läst i dag